I lövad skrinda så fylld utav skratt
små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
en tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda med bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.

Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
över blomsterfylld äng i ditt sommarland
men här på jorden, här fattas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
en flyktig kyss på en skrovlig sten

En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i mitt hjärta idag
"Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Däri vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag..."

Så saknad och så älskad.
Ett osynligt barn...

Jag vill alltid älska - Carola

Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar

Det är Dig jag älskar!
Och en gång skall tystnad
ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!

Jag skall aldrig glömma
Och en gång skall tystnad
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång

Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar
Och en gång skall tårar
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång

Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång

Jag vill alltid älska -
aldrig glömma -
jag vill alltid älska dig!

Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång

They say there is a reason

They say that time will heal

But neither time nor reason

will change the way I feel

For no one knows the heartache

that lies behind our smiles

No one knows how many times

we have broken down and cried

We want to tell you something

so there won´t be any doubt

You´re so wonderful to think of

but so hard to be without

/Författare okänd

Mamma min mamma, se vad jag kan

Jag går nu och hoppar lite grann

För mina vingar dom bär mig

varthän jag än vill

Flyger dit du är

och följer ditt liv

Fast du inte ser mig

Så är jag alltid där

Någonstans runt om dig

I universums stora sfär

För jag färdas över ängar

Bärs upp av en vind

Tittar till dig och flyger ner

och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar och

fyller på vår brunn

Vars vatten blir till regn

som landar på din mun

och tränger in i din själ

för att läka de sår

som gör så ont av saknaden

av att du inte får

ha mig intill dig

närhelst du än vill

ge mej all världens kramar

Vad jag än vill och lite till

för du vill visa din kärlek

ge mig allt så fint

men mamma, din kärlek

känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra

små änglarna som är här

-Titta! De e min mamma

och hon håller mig så kär

Jag lyser utav stolthet

som blir till stjärnans ljus

som du ser om natten

när det släcks i varje hus

för jag är den stjärna

som lyser stark och klar

jag är ljuset inom dig

som alltid stannar kvar..

Författare okänd

EN GAMMAL SJÄL

Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen.

De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.

“Jag vill dit”, sa den gamla själen.”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”

“Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. “Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”

“ Jag vet”, sa den gamla själen. “Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”

“ Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.

Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.

“Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. “Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra , inte oss själva ens.

Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.

Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.

Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

Det är de vackraste barnen som dör

de som ingen ondska berört

de som är mjukare än andra,

kärleksfullare

Det är de vackraste barnen som dör

läggs i jord istället för armar

och ljuset från deras ögon

slocknar

Det är de vackraste barnen som dör

medan hjärtan gråter

förbittrade, stela,

livsberövade.

Oförtjänta kom de

välsignade gick de,

de vackraste barnen som dör.

/Okänd

Ingen förstår vart du blev av
men fast din vagga är en grav
tror jag du fann en öppen dörr,
så som barnen gör,
till rum med änglar att få se
dom lär dig leka, ser dig le.
Oh, om jag kunde vara med

Det är dig jag älskar,
det är dig jag älskar,
och en gång ska tystnad
ge upp för sång.
Då ska min tunga
få kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång