Nej, nu stänger jag av aviseringarna till alla vår fina grupper. Jag orkar inte se all skit som kastas till höger och vänster och den sandlåda som uppstått, från alla håll. Jag behöver en paus.

Idag har det varit en riktigt dålig dag, på många sätt. Jag har en andningsventil, i en grupp jag varit med i sen Alfred dog, den har varit min räddning många gånger när jag behövt få ur mig saker. Det kanske låter löjligt, men när det är dålig stämning där mår jag dåligt. Jag tycker bara det är jobbigt helt enkelt. 

Tog en tripp förbi Alfred idag, det har kommit så jävulusiskt mycket snö och någon måste ju skotta. Jag är så ledsen att jag så sällan är där, men att jobba heltid och ha ett barn ensamt i princip på heltid, det tar på krafterna. Jag vet att han vet att jag älskar honom ändå, och tänker på honom varje dag. Men i mitt hjärta hade det känts bättre om jag hunnit dit i alla fall en gång i veckan och om orken funnits till det. 

I lövad skrinda så fylld utav skratt
små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
en tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda med bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.

Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
över blomsterfylld äng i ditt sommarland
men här på jorden, här fattas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
en flyktig kyss på en skrovlig sten

En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i mitt hjärta idag
"Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Däri vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag..."

Så saknad och så älskad.
Ett osynligt barn...

Det är inte mycket jag har varit hos Alfred nu under våren. Har inte haft ork till det helt enkelt. Det dåliga samvetet gnager i mig, men jag tror att han vet att jag älskar honom ändå, var han än befinner sig. Som tur är har han även andra som bryr sig och är där ibland. 

Text från 1177:s hemsida. Väldigt bra skrivet! 

Våra vackra barn. 

Åh, jag har ju glömt att visa upp Alfredbjörnen. Här är han, den finaste nallen av alla. Med samma vikt som älskade Alfred. 

Åh, vad ledsen jag blev när jag såg att "min" blomsterhandel gått i konkurs. Det är alltid dit jag går för att handla till Alfred, jag fick så fint bemötande där när han dog. När jag bröt ihop i butiken fick jag en lång kram, trots att hon hade kunder. Och hon frågade alltid hur jag mådde och så. Dock har jag inte sett henne där på länge, så hon kanske har slutat? 

Jag, Eilis och mamma spenderar helgen i Luleå. Mamma ville åka på en tripp och det är alltid trevligt att åka bort, så det blir lite shopping och umgänge med släkten. Lite avkoppling även för mig, eftersom det finns många villiga Eilisunderhållare. Imorgon ska jag även gå och fika med några andra änglamammor, vilket ska bli väldigt trevligt då jag inte träffat dem sen i somras. Fantastiska kvinnor som delar samma erfarenhet som jag själv även om vi alla förlorat barn på olika sätt. Alltid lika trevligt att träffa dem och få prata av sig med någon som förstår en helt och fullt.  
Tiomånaderstjejen i onsdags. Tiden går så fort, snart är min bebis inte bebis längre. 

Igår var det Alfreds dag, hans tvåårsdag. Den andra födelsedagen vi fått fira utan födelsedagsbarn. Finaste Alfred, så älskad från första stund. Sådan kämpe sina tio timmar i livet.   

Finaste lilla Alfred!

Förra veckan var tuff rent känslomässigt. På torsdagen var det begravning för en nära släkting till P, som gick bort alldeles för tidigt och väldigt hastigt. Samma dag valde en änglamamma att göra sin dotter sällskap bland molnen. Jag kände henne inte, men jag kommer såväl ihåg när hon kom med i änglagruppen, hennes dotters olycka berörde mig djupt. 

Jag och Eila var på kyrkans barntimme förra måndagen, med en från mammagruppen och hennes dotter. Även om jag inte är särskilt troende av mig, så kan jag ju gå dit ändå, det finns inte så många andra alternativ, ingen öppen förskola t.ex. Jag satt en stund och pratade med några andra mammor när den där obligatoriska frågan kom, är det första barnet? Jag borde ha lärt mig att inte bli så ställd vid det här laget, men det blir jag ändå. Jag vet aldrig vad jag ska svara, även om ja inte egentligen är något alternativ, men ett nej kräver alltid en förklaring. 

Idag var det Alfreds dag, hans namnsdag. Älskade lilla hjärtat, som vi saknar dig, grattis på namnsdagen, finaste, finaste Alfred! 

Igår var det första advent. Nu närmar sig ännu en jul utan vårt förstfödda barn. Det är sådant som känns, högtider och så. Alfred finns visserligen med oss jämt, men under högtiderna blir det mer påtagligt att det är en som fattas, en stol som alltid kommer vara tom. 

Nu har vi inte varit till Alfred på över en vecka igen. Vi har varit på väg flera gånger, men det är alltid något som kommer i vägen, som snöstorm eller bara storm. Jag får sån ångest när vi inte åker dit, speciellt när jag vet att ingen varit där och tänt ljusen och att han har det mörkt hos sig. Egentligen så vet jag ju att han har det bra, det behöver inte lysa där för att vi ska bry oss om honom, tänker på honom gör vi varje dag ändå. Men jag tycker inte om att han har det mörkt, och alldeles översnöat måste det vara där också. Stackars liten! 

Idag är det den 24:e, Alfreds dag. 1 år och nio månader skulle han ha varit nu. Sprungit omkring, och kanske pratat lite. Så, så saknad! 

Helgen då vi tänker på våra nära och kära som inte finns med oss längre. Inte för att jag behöver en helg för att tänka på Alfred, jag tänker på honom varje dag ändå, men det är fint. 

Sitter och läser en bok till skolan, om ett vanligt lägenhetshus på 1960-talet, om hemmafruar som spionerar och snackar skit om varandra. Och jo jäklar om inte en liten bebispojke dör mitt i allt. Och sen kommer det en idiot i boken som tänker att ja det kan ju inte vara så farligt när det bara är en liten bebis, värre vore om det var ett äldre barn, nu kan de ju bara göra ett nytt.