Torneträsk

Jag är uppe i husvagnen nu och bara njuter av det fina vädret, friskluften och en internetuppkoppling som fungerar sporadiskt. Härligt!

Föräter mig på godis och annat gott, pappa köpte en bit torkat renkött som han frös in, bara till mig. Jag kommer säkert gå upp tio kilo bara i helg, men vad gör väl det, det är ju påsk.

Nu har jag förresten försökt skriva ett inlägg med bilder att publicera sen igår, men.. Bristfälligt internet som sagt. Så ni får nöja er utan bilder för tillfället.

Påskfint hos Alfred

Jag har varit och gjort påsk hos Alfred idag. Blomman lär inte få vara kvar, jag är rädd för att de är där redan ikväll, men vi får hoppas den får stå någon dag i alla fall.

Imorgon skriver jag dramatiktenta i sex timmar och sen åker jag till mamma och pappas husvagn över påsk. P drar till Berlin för att fira ett gäng trettioårsdagar, inklusive sin egen. Jag ska äta massor med godis och inte åka skoter. Vill helst inte få värkar uppe till fjälls. Det blir nog en skön helg.

Babydöd utreds på nytt

Socialstyrelsen har tydligen underkänt landstingets händelseanalys. De anser att det inte utretts tillräckligt och att vissa påståenden inte stämmer och saknar grund. Är någon förvånad? Inte jag!
 
http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6788389
 
http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6787217
 
Inte heller är jag förvånad över att vi inte fått någon information överhuvudtaget. Men varför ska vi få det? Vi får ju ändå läsa allt i tidningarna...

BM-besök

Barnmorskebesök idag igen då. Magen hade växt till 31 cm nu, så den växer stadigt. Den 10 april fick jag tid till specen och doktorn för ultraljud och förlossningsplanering som det så fint heter. Två veckor dit, sedan har jag min snittid, yey!
 
Vi pratade lite om hur kag kände inför förlossningen och jag har inte börjat känna någon oro än. Barnmorskan var lite orolig att jag skjuter det ifrån mig, men jag tror att det bara är så att jag inte förstått än. Tiden har gått så fort så jag har inte förstått att bebisen snart ska ut. Jag menar, det är bara sex veckor kvar till snittet och sju till bf, jag borde ha börjat få panik snart. Jag tänkte i alla fall att jag ska gå till den där psykologen, hon jobbar visst även i Kiruna så jag kan få en tid här. Det skadar ju aldrig att prata med någon och jag tror att det kan vara bra inför förlossningen att få bearbeta lite, Känner jag inte att det ger något så har det ju inte skadat i alla fall. Men jag tror att det kan vara bra så att jag i alla fall förstår att bebisen ska ut också..
 
 

Annorlunda

Jag har kommit fram till att Alfred måste ha legat med huvudt uppåt betydligt längre än jag trott. De sista veckorna med Alfred hade jag jättetungt att andas och en bebis som tryckte väldigt mycket uppåt. Jag trodde ju då att det var rumpan, men det visade sig ju vara huvudet. Nu känner jag inte alls så. Det är visserligen ca 8 veckor till bf nu, så ett tag kvar, men nu vet jag att jag har en bebis med huvudet neråt och jag känner hur fötterna spjärnar och trycker uppåt. Det är heller inte samma tryck uppåt. Alla graviditeter är olika, jag vet det, men det känns väldigt annorlunda den här gången. Och det gör mig mer och mer säker på att barnmorskan verkligen hade fel när hon sa att huvudet låg neråt. 

Meandi

Jag var på me & I-visning igår och beställde faktiskt lite bebiskläder. Det är ju på beställning så det känns lite lättare. Dock stör jag mig på änglavingarna som är baksidan av flera klädesplagg. Visst, folk får väl kalla sina levande barn för änglar om de vill, även om det låter lite fel i mina öron. Men änglavingar, där går min gräns. Det känns bara så otroligt fel på ett litet barn.

En dålig dag

Idag visade sig bli en dålig dag. Först fick vi hem ett brev med utlåtanden till Lex Maria-anmälan, de som Socialstyrelsen begärt i efterhand från barnmorskor och läkaren som gjorde ultraljudet. Sen fick jag ställa in lektionen på Komvux eftersom de återigen glömt att ställa upp dörren, så jag kom inte in. Jag är känslig för konstiga saker numera, men det känns verkligen jättejobbigt att jag var tvungen att ställa in den lektionen. Jag hade liksom planerat för den idag och så blev det inte av, det känns bara jobbigt...
 
Utlåtandena då. Min barnmorska skrev väl vad som var förväntat, att hon hade svårt att avgöra hur han låg till en början, men efter ytterligare kontroll konstaterade hon att huvudet låg neråt, men var rörligt. Ultraljudsbarnmorskan skrev att hon inte kunde se lillhjärnan och kallat in en läkare (vilket jag inte har något minne av, men P kommer ihåg), som inte heller kunde se lillhjärnan, varpå vi fick remiss till Gällivare. Denna läkare har i sin tur skrivit att barnmorskan upptäckt avvikelser på lillhjärnan. Läkaren som gjorde ultraljud i Gällivare har skrivit att han inte kommer ihåg någonting från tillfället, att han alltid brukar diktera anteckningar, men tydligen glömt det denna gång eftersom han inte kan hitta några. Han menar att han inte kan ha sett några avvikelser, för då skulle han ha undersökt mer. Denna läkare gick för övrigt i pension 2009, men hoppar in ibland vid behov.
 
Ja ni hör ju, ingen koll på någonting verkar det som. Men tydligen har de haft utbildning i kommunikationsträning på Kiruna sjukhus, efter att Alfred dog, för att de ska lära sig att kommunicera bättre så det inte blir några missar eller dubbla budskap någonstans... Hmm, ja..
 
 

Barnmorskebesök

Ett nytt försök då. Jag var till barnmorskan idag, för första gången själv. Inte så svårt det kanske, bara att hoppa på bussen, hehe, men jag har alltid haft någon med mig. Det var rätt skönt att åka själv ändå, lyssnade på musik och kunde plugga lite på bussen. Jag känner inte sådan oro för barnmorskebesöken längre, jag känner ju att bebis lever därinne, så jag är inte så orolig för hjärtslagen. Värre blir det kanske för ultraljudet i april sen.

Allt var i alla fall bra med liten även om h*n återigen inte riktigt ville vara med. H'*n tryckte sig mot ryggen när barnmorskan ville känna och lyssna på hjärtat. Hjärtslagen var nu på 140 och sf-måttet på 29, två centimeter mer än än förra gången och fortfarande på mittkurvan.
 
Vi pratade lite om förlossningen och hur jag mår rent psykiskt. Barnmorskan undrade om jag ville gå till en psykolog och prata nu när det börjar närma sig. Men jag känner inte det behovet just nu. Hon ville också veta mer specifikt om varför jag vill ha snitt, eller ja hon vet ju varför, men hon undrade om det var för att jag trodde att Alfred skulle ha levt om jag fått snitt då eller om jag bara inte är redo för en vanlig förlossning. Helt ärligt vet jag inte riktigt svaret på den frågan. Jag ser egentligen ingen anledning till en vaginal förlossning. Jag hade en period då jag kände panik över snittet, det är ju trots allt en operation, men nu är jag lugn igen. Det finns för- och nackdelar med båda sätten att föda och man måste själv avgöra vad som är bäst för en själv. Man måste väga för- och nackdelar mot varandra och välja det som väger tyngst, för en själv. Jag ser ett kejsarsnitt som mindre riskfyllt, men någon annan känner säkert helt tvärtemot och det måste man få göra.
 
Självklart har jag en oro över snittet, men en vaginal förlossning är inte ett alternativ för mig, så enkelt är det. Oavsett om det finns medicinska skäl eller inte. Kanske ångrar jag mig när jag ligger på operationsbordet, men det betvivlar jag starkt. Det finns helt enkelt ingen anledning till en vaginal förlossning, så ser jag på saken.
 
Just nu känner jag mig lugn med att få ligga på patienthotellet och jag känner mig lugn med ett snitt någon gång mellan 6 till 8 maj. Jag vet att jag är på plats om liten bestämmer sig för att komma två veckor före beräknat och jag vet att de kommer vara förberedda. Men det är fortfarande åtta veckor kvar så jag kommer säkert hinna få panik flera gånger om.
 
 
Igår, v.31+1

Gah!

 
 
Jag skrev ett långt inlägg om mitt barnmorskebesök idag. Ett inlägg som bara försvann trots att jag sparade det som ett utkast och sen försökte jag lägga till en bild som inte vill hamna rätt väg och nu blev jag irriterad! Jag återkommer.

Och idag

är det absolut max åtta veckor till snittet. Åtta veckor till bebis förhoppningsvis kommer ut skrikandes. Åtta veckor, det är ju inte så länge.

Det närmar sig

Jag härmar Linns inlägg idag och skriver att om jag får snitt den 6:e maj så är det idag 8 veckor kvar tills vi förhoppningsvis har en levande bebis i famn. Om inte så är det varje fall 8 veckor senast på onsdag. Det är ju inte sååå länge..!

Luleå

Jag har varit i Luleå med mamma i helgen. Bott hos moster och haft det skönt. Vi var på Tomas Ledin i fredags och så har vi shoppat. Äntligen har jag fått mig två par mammabyxor! Byxor, äntligen! Så sjukt less på leggings.

Har tagit mod till mig och köpt bebis första saker också. Ett täcke och en vagga man kan göra om till babysitter, något bebis kan sova i på dagtid i alla fall. Jag träffade min kusin på Barnens hus också och fick erbjudande om att köpa deras spjälsäng, det kanske vore något. Måste förankra det hos P först.

Jag blev helt kär i täcket när jag såg det i fredags, men jag var tvungen att fundera om jag vågade. Var igår och köpte det och jag tycker det är helt fantastiskt!

Jag känner mig faktiskt ganska nöjd med helgen och med inköpen. Men det var mamma som köpte babysittern, tack mamma!

75%

75% av graviditeten har vi tagit oss igenom nu. En fjärdedel kvar. Det känns som en evighet när man säger så, jag håller mig till mitt räknesätt istället, nu är sportlovet snart över, då är det två och en halv vecka till påsklovet, sen jobbar jag tre veckor till och då är det max en och en halv vecka till bebis. Så snart.

Bjuder på en 75 %+1 dag-bild.

En liten flicka

Jag drömde att jag hade fått barn häromnatten. En liten flicka med knallrött hår. Stor var hon också, och inte född med kejsarsnitt. Men hon mådde bra och det var huvudsaken.

Liten?

Alla, verkligen alla, tycker att jag är jätteliten, jag känner mig gigantisk. Var mycket mindre med Alfred. Ja, men seriöst, bilden i svarta klänningen är nyårsafton 2011, två månader innan Alfred föddes. Andra bilden är från idag, ungefär 2 och en halv månad före beräknat. Nog är det väl liiite skillnad?

angelfina

Alfred, vår fina ängel, vår förstfödda son, somnade in den 24 februari endast tio timmar gammal. Hur lever man vidare efter förlusten av sitt barn? Hur lär man sig att andas igen?

RSS 2.0