Det går inget vidare med det här bloggandet märker jag. Jag vill skriva minst ett inlägg om dagen, men dagarna går i en rasande takt. Vi kliver upp och så helt plötsligt är det dags att sova. Hjälp! Snart flyttar väl Eila hemifrån, så fort som det går. Hela två månader blir hon nästa vecka.

Men det jag ville säga var att ni får ha lite tålamod med mig.

Lite aktiviteter hinner vi dock med på dagarna, idag hade jag mammafika och bebismys med några fd kollegor. Fyra bebisar från en månad upp till nio månader och två stycken tre- fyraåringar, ett himla liv med andra ord. Men Eila sov sig igenom hela fikat så jag hann dricka mitt te i lugn och ro. Hon vaknade lagom tills jag tänkte gå hem, så jag fick glatt stanna en stund till och ge henne mat.

Nu ska jag ta en vilopaus.

I lövad skrinda så fylld utav skratt
små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
en tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda med bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.

Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
över blomsterfylld äng i ditt sommarland
men här på jorden, här fattas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
en flyktig kyss på en skrovlig sten

En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i mitt hjärta idag
"Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Däri vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag..."

Så saknad och så älskad.
Ett osynligt barn...

Jag har tänkt väldigt mycket på Alfred i helg. På hur mycket jag saknar och älskar honom, på allt vi får uppleva med Eila som vi aldrig fick uppleva med honom. Allting är så dubbelt nu. Jag tittar på Eila som ligger bredvid mig och funderar hur mycket kärlek man egentligen kan känna för en så liten människa. Och jag tänker på Alfred som ligger under jord och som vi aldrig fick visa vår kärlek för.

Jag var bara tvungen att åka till kyrkogården idag, jag hinner inte dit lika ofta som jag skulle vilja. Jag tänkte åka dit och prata med honom en stund, men så fort jag satte mig i bilen började det regna så det fick bli en lite kortare vända, men jag fick i alla fall en chans att säga hej.

När jag var till psykologen i onsdags tyckte hon att jag verkligen skulle åka dit en gång i veckan för hon tyckte att det lät som att jag behövde det och ja, det gör jag. Men det är svårt att få tid med Eila som kräver sitt och när P också jobbar så pass långa skift som han gör. Men nu är det semester och på torsdag blir jag officiellt föräldraledig så då finns det inget annat än tid, då är det bara orken som ska bearbetas.

Jag tror att Alfred vet att jag älskar honom ändå, men för mig är det viktigt att få prata med honom ibland och jag får bara ingen ro till att göra det hemma. Han har ju aldrig varit här annat än i min mage, så jag har så svårt att se honom här också, även om han självklart är med mig hela tiden. Många säger att de behöver inte åka till kyrkogården för de döda är ändå inte där, men det är ändå där jag känner mig som närmast honom och det är där jag har ro att sätta mig ner och verkligen prata med honom. För mig är kyrkogården och graven viktig.

Idag har varit en lång och fullspäckad dag. Jobb två timmar på morgonen, sedan iväg till en kompis där P skulle klippa sig. Psykologen på eftermiddagen och så bowling och trerätters på kvällen. Nu är jag helt slut och ska försöka få Eila att sova, vilket verkar lättare sagt än gjort.

Psykologen var psykiskt uttömmande, men ändå så skönt att få prata och gråta lite. Vi träffades sista gången idag och gick igenom förlossning och de första veckorna hemma. Kanske att jag går tillbaka någon gång, men just nu känns det ganska bra med allt. Hon kom med många kloka tankar om hur jag ska hantera allting, mitt dåliga samvete över att inte ha tid att tänka på Alfred eller ens hinna prata med honom t.ex. Det var skönt att få prata av sig lite.

Middagen gick bra, men det är tur jag har nära hem. Jag fick springa hem en vända mellan förrätt och varmrätt, men det gick bra det också.

Jaja, det är en dag imorgon också.

Eila är ett proffs på att vakna precis när min mat är färdig. Jag tror att hon känner matlukten och tänker att nu är det mat, hehe. Nu hann jag i alla fall äta hälften innan hon gjorde mig uppmärksam på att hon faktiskt var vaken och inte hade tänkt ligga i vagnen längre. Det är tur att hon är så söt, så det går bra ändå. Så är det med småbarn, ingen sömn, ingen mat och ingen dusch, typ.

Hennes sömn är det förresten sisådär med. Vissa dagar är hon vaken i princip hela tiden med endast korta powernaps på allt från några minuter till en halvtimme och då, ja endast då får vi henne att somna i hyfsad tid på kvällen. Igår tex., hon var vaken från halv tio på morgonen och somnade sedan vid elva på kvällen, normalt för henne är det natt mellan tolv och två. Konstigt barn vi har, fem veckor och är vaken tolv timmar (!). Andra dagar sover hon verkligen hela tiden, bara vaknar för att äta och sedan somnar om. Ja, sedan har hon ju sin vakentid från sex-sju på kvällen tills hon gör natt. En kvällstrött mamma undrar, är det mitt barn?

4 kg tung och 53 cm lång. Hon växer vårt lilla matvrak.

En månad blir Eila idag, herregud vad tiden går fort! Det känns som hon föddes igår och ändå som att hon alltid varit här. Jag märker mer och mer hur lik hon faktiskt är Alfred. Och hon är så otroligt vaken när hon inte sover, följer med blicken och vänder huvudet mot vart ljuden kommer ifrån. Lilla skruttan!

Äntligen fick P tuttlisa att ta nappen, lagom till fyraveckorsdagen. Hon har legat konstant vid brösten varje kväll annars, från 18-19 till någon gång mellan tolv och tre när hon somnat. Visst är det mysigt, men jag tror det är bättre för alla om hon tar nappen istället, speciellt för henne själv eftersom hon får så ont i magen när hon äter hela tiden. Jag tror att hon har ont i magen och då vill hon äta för hon tror det blir bättre, men det blir bara värre. Men det kan man ju inte begära att hon ska förstå än. Förhoppningsvis fortsätter hon ta nappen nu.