Popcorn!
Det blev ett sent jobbskift idag, jag var hemma vid halv åtta, åt varma mackor till middag pch popcorn till efterrätt. Det är sånt jag kan göra när jag inte har ett barn att ta hänsyn till. Det gäller att se det positiva i allt.
E ska för första gången sova två nätter på raken hos sin pappa, det gör ont i mammahjärtat. Men kul för henne. Jag snodde med henne lite tidigare från förskolan idag istället. Vi gick med mormor och fikade på stan. Jobbade bort lite timmar på kvällen sen så vi kan mysa mer nästa vecka. Det är kanske bara att vänja sig.
Facebook-paus
Nej, nu stänger jag av aviseringarna till alla vår fina grupper. Jag orkar inte se all skit som kastas till höger och vänster och den sandlåda som uppstått, från alla håll. Jag behöver en paus.
Jag hade hoppats att det skulle lugna ner sig, men så blev det inte. Så fruktansvärt tråkigt, denna grupp har varit ett så stort stöd för mig, för många, och nu är allt bara skit. Jag kommer sakna alla fina människor, men jag förstod aldrig vad som hände. Jag läste allt, men jag förstår ändå inte? Helt plötsligt började alla bete sig som jag vet inte vad. En liten snöboll blev till ett gigantiskt snöbollskrig.
Nej, tack för mig.
Gömmer mig en stund
Idag har det varit en riktigt dålig dag, på många sätt. Jag har en andningsventil, i en grupp jag varit med i sen Alfred dog, den har varit min räddning många gånger när jag behövt få ur mig saker. Det kanske låter löjligt, men när det är dålig stämning där mår jag dåligt. Jag tycker bara det är jobbigt helt enkelt.
Vi som är med där har alla varit med om det värsta en människa kan gå igenom. Vi agerar inte alltid rationellt, men vi är mänskliga och som människor blir saker ibland fel även om det inte var menat så. Det känns som att jag känner dessa människor eftersom vi delat så mycket med varandra i snart fyra år. Och jag vill inte, jag orkar inte läsa när folk skäller och är arga till höger och vänster.
Jag tror att jag, sen Alfred dog, har blivit en aning konflikträdd. Så jag gömmer mig istället, kommer fram när det lugnat ner sig.
Februari börjar närma sig, det kan vara en bidragande orsak även det.
Nu är glada julen slut slut slut
Jag hade föräldradag på dagis idag och där var det julgransplundring på samlingen. Herregud vilket fantastiskt jobb de gör förskolelärarna! Jag är van att bara ha koll på ett barn, så att ha koll på flera stycken samtidigt är inte det lättaste...
Det är underbart att få möjligheten någon gång per termin att spendera dagen med mitt barn och hennes vänner och se vad de gör hela dagarna, men shit! Helt, totalt slut. Nej, jag håller mig till att arbeta med vuxna tror jag, det är mer på min nivå.
Livet i ultrarapid
En pausknapp hade varit skönt just nu, alternativt ungefär tio timmar till på ett dygn. Det kunde funka, iaf om jag fick sova några av dem. Det är lite mycket nu, ja. Ta en paus och andas en stund. Det är jul om en vecka, nej, jag behöver minst en månad till före jul. Det är alldeles för mycket som ska hinnas med. Sa jag att jag ska vara ledig från jobbet i två veckor? Hur tänkte jag där?
Fantastiska nyheter!
Vi fick fantastiska nyheter angående teatern i eftermiddag. Som vi bråkat och tjafsar och strulat. Och äntligen, äntligen är det löst! Jag pustar ut av lättnad. Den riktiga glädjen har dock inte infunnit sig än. Jag vet inte, det har tagit två år, så det kanske måste få lägga sig först. Fantastiskt är det hur som helst!
Fredagkväll
Har haft en helt fantastiskt rolig kväll med massor av skratt. Det var precis vad jag behövde, så tack för det ni fina (udda) (?) människor.
Eila sover hos sin far i natt och jag har lite svårt att vänja mig vid att sova ensam. En himla tur för mig att det inte blir så ofta ... Men det är underbart att jag har fantastiska teatermänniskor som kan roa mig. Jag har skrattat så jag nästan gråtit hela kvällen.
1:a advent
Klockan är över tio på en söndagkväll och barnet är fortfarande vaket. Mamman hade behövt en dusch, räkningarna är obetalda, leksaker är utspridda överallt, lister ska skruvas fast i barnets rum och julpyntet är kvar i källaren. Oh, the joy! Ser framemot måndagen ...
Aj som ...!
Just nu känner jag mig sjukt handikappad, kan inte göra mycket alls. Det började med en förkylning och feber, en förjäkla hosta på nätterna som nu dessutom slagit ut ryggen. Ont som F-A-N gör det i alla fall. Det är precis en punkt på revbenen på ryggen, aj! Jag hoppas verkligen inte det är en spricka ( jo, man kan få det om man hostar tillräckligt mycket har jag läst) eftersom det då tydligen bara blir värre och värre i två veckors tid innan det blir bättre igen. Seriöst, det kan inte bli värre. Alltså, värk kan jag leva med, det har jag gjort i femton år med mina knän ändå, men den där jäkla smärtan som kommer så fort jag böjer mig åt vänster eller råkar lyfta något. AJ! Jag brukar vara smärttålig, men just då skriker jag rakt ut och skrämmer slag på det stackars barnet som inte förstår vad som händer.
Jag rättade lite arbeten liggandes på golvet idag, det går det också.
Att jobba är ungefär det minsta problemet just nu, och då har jag ett skrivbordsjobb och kan egentligen inte sitta. Mitt hem ska vi inte tala om. Vet ni hur mycket grejer det ligger på golvet om man har en två och ett halvt-åring hemma och ingen plockar upp på kvällarna? Det vet jag ...
När man absolut inte har tid att bli sjuk
Det är exakt då man blir det. Kroppens sätt att säga, nu räcker det! Dags att ta det lugnt! Synd att jag inte har tid med det bara ...
Matmos
Såhär illa kan det gå när man är stressad och trött ... Jag råkade köra över Eilas ryggsäck med bilen, innehållandes hennes matlåda. Jaja, jag behövde inte dela maten i alla fall, det skötte bilen.
Hos storebror
Tog en tripp förbi Alfred idag, det har kommit så jävulusiskt mycket snö och någon måste ju skotta. Jag är så ledsen att jag så sällan är där, men att jobba heltid och ha ett barn ensamt i princip på heltid, det tar på krafterna. Jag vet att han vet att jag älskar honom ändå, och tänker på honom varje dag. Men i mitt hjärta hade det känts bättre om jag hunnit dit i alla fall en gång i veckan och om orken funnits till det.
Mitt hjärta
Att få krypa ner i sängen bredvid denna fantastiska människa varje kväll, känna hur hon gosar in sig i mig. Att få vakna av hennes prat varje morgon, även om det är alldeles för tidigt. Det är något jag aldrig skulle byta bort, aldrig någonsin skulle jag byta bort det. Hennes kärlek är värt mer än någonting annat.
Återigen
Det är så mycket jag skulle vilja skriva och säga här, så mycket jag vill få ur mig. Men jag känner en begränsning, jag kan inte, vill inte skriva allt. Och då hamnar jag i det att jag inte kan skriva någonting istället.
Känner en liten sorgsenhet i det att träden böjer sig för snön, men vackert är det. Otroligt vackert.
Varje kväll känner jag att jag vill skriva, men jag vet inte var jag ska börja och jag inte vad jag kan skriva.
Men jag ska göra ett försök. Igen.
Känner en liten sorgsenhet i det att träden böjer sig för snön, men vackert är det. Otroligt vackert.
Saknad
Usch, vad jag saknar min lilla skruttfis just nu. Nätterna är verkligen jobbigast utan henne. Att inte kunna pussa på henne eller krypa ner bredvid henne, jag hatar det!
I natt sover hon dessutom borta för första gången, utan varken mamma eller pappa och det känns ännu värre. Jag vet att hon har det bra och att hon säkerligen stortrivs hos farmor och farfar. Men hon har det bättre med mig ändå. Och det känns så onödigt eftersom hon likagärna kunnat vara med mig. Det är Ps helg, men han skulle på svensexa och ordnade barnvakt istället.
Lilla älskade skruttfis. Mammas älskling, vänjer man sig någonsin?
Hos Alfred
Det är inte mycket jag har varit hos Alfred nu under våren. Har inte haft ork till det helt enkelt. Det dåliga samvetet gnager i mig, men jag tror att han vet att jag älskar honom ändå, var han än befinner sig. Som tur är har han även andra som bryr sig och är där ibland.
För någon vecka sen var jag där i alla fall, plockade undan vintern och gjorde lite sommar.
What Maisie know
Jag såg en film ikväll, What Maisie knew. Den handlade om en liten flicka vars föräldrar, efter sin skilsmässa, var alldeles för upptagna av att bråka med varandra, så att de glömde bort att visa för sin dotter att de älskade henne.
Det är en sak att separera och man behöver inte tycka om varandra, men man ska f-n bete sig som folk, för barnens skull. Barnen har inte gjort något fel och ändå är det dem som får lida. Genom att hamna mellan sina bråkande föräldrar och genom att tvingas leva sin barndom i en resväska och åka fram och tillbaka mellan två hem. Jag åker just nu mellan två hem och det är jäkligt jobbigt, hur tufft ska det då inte vara för barnen som inte valt det själva?
I den bästa av världar skulle inga barn behöva leva så, men vad gör man när det helt enkelt inte går att göra på annat sätt? De allra flesta föräldrar vill göra det bästa för sina barn, men ibland går det inte, hur man än vrider och vänder på det. Då gäller det att som förälder fortfarande klara av att bete sig som folk, inte ljuga för varandra, komma med undanflykter eller bete sig allmänt illa. Barnen måste alltid komma först, oavsett vad man må tycka om varandra.
Beslut, beslut, beslut
Jag sitter här och funderar över mitt lyxproblem när jag egentligen borde försöka få någon kurs avklarad, men jag känner sån ångest och jag vet inte hur jag ska tänka. Jag har sökt tre lärarjobb, blivit erbjuden två och väntar på besked om ett tredje. Och jag vet verkligen inte vad jag ska välja. Blir jag erbjuden det tredje så borde det vara ett enkelt beslut, men det är inte det och det ger mig ångest.
Det kanske är dumt att tänka på det här när jag inte ens vet om jag får något erbjudande, men jag vet att jag måste fatta ett beslut snabbt om det blir så och därför måste jag reda ut mina tankar redan nu. Det har varit så självlart för mig vad jag velat, vilket arbete jag velat ha, men det är inte det längre, inte just nu i alla fall. Läget är allmänt förvirrat om vi säger så. Vad vill jag? Vad ska jag? Vad vågar jag? Vad är bäst för Eila? Vad är bäst för mig? Vad är bäst för oss?
Det är nästan så att jag hoppas att det tredje erbjudandet inte kommer, så jag slipper fundera mer på saken. Eller att det blir en helt annan tjänst än vad jag vill ha och därför får ett enkelt beslut att fatta.
Tänk om livet vore enkelt, men vad tråkigt det skulle vara ...
Nackdelen med separationer
Ligger hos mina föräldrar och funderar på livet och saknar min älskling som är med sin far. Ända till torsdag ska hon vara med honom, kul för henne men jobbigt för mig. Inte varit utan henne så länge, förutom två gånger när jag varit bortrest. Ont i hjärtat gör det. Vänjer man sig någonsin?
P har mest haft henne någon natt här och där förut, men nu är det tre nätter, hutlöst länge!
"Ledig" dag
P har hämtat Eila och lämnat av henne på förskolan, själv tänkte jag försöka få något gjort idag eftersom jag är ledig från jobbet. Renskriva ett teaterprotokoll, se om det finns någon möjlighet att färdigställa uppsatsen, städa lite och skicka några sista jobbansökningar. Fullspäckad dag med andra ord, innan jag hämtar hem hjärtat vid ett.
