Facebook-paus
Nej, nu stänger jag av aviseringarna till alla vår fina grupper. Jag orkar inte se all skit som kastas till höger och vänster och den sandlåda som uppstått, från alla håll. Jag behöver en paus.
Jag hade hoppats att det skulle lugna ner sig, men så blev det inte. Så fruktansvärt tråkigt, denna grupp har varit ett så stort stöd för mig, för många, och nu är allt bara skit. Jag kommer sakna alla fina människor, men jag förstod aldrig vad som hände. Jag läste allt, men jag förstår ändå inte? Helt plötsligt började alla bete sig som jag vet inte vad. En liten snöboll blev till ett gigantiskt snöbollskrig.
Nej, tack för mig.
Gömmer mig en stund
Idag har det varit en riktigt dålig dag, på många sätt. Jag har en andningsventil, i en grupp jag varit med i sen Alfred dog, den har varit min räddning många gånger när jag behövt få ur mig saker. Det kanske låter löjligt, men när det är dålig stämning där mår jag dåligt. Jag tycker bara det är jobbigt helt enkelt.
Vi som är med där har alla varit med om det värsta en människa kan gå igenom. Vi agerar inte alltid rationellt, men vi är mänskliga och som människor blir saker ibland fel även om det inte var menat så. Det känns som att jag känner dessa människor eftersom vi delat så mycket med varandra i snart fyra år. Och jag vill inte, jag orkar inte läsa när folk skäller och är arga till höger och vänster.
Jag tror att jag, sen Alfred dog, har blivit en aning konflikträdd. Så jag gömmer mig istället, kommer fram när det lugnat ner sig.
Februari börjar närma sig, det kan vara en bidragande orsak även det.
Återigen
Det är så mycket jag skulle vilja skriva och säga här, så mycket jag vill få ur mig. Men jag känner en begränsning, jag kan inte, vill inte skriva allt. Och då hamnar jag i det att jag inte kan skriva någonting istället.
Känner en liten sorgsenhet i det att träden böjer sig för snön, men vackert är det. Otroligt vackert.
Varje kväll känner jag att jag vill skriva, men jag vet inte var jag ska börja och jag inte vad jag kan skriva.
Men jag ska göra ett försök. Igen.
Känner en liten sorgsenhet i det att träden böjer sig för snön, men vackert är det. Otroligt vackert.
What Maisie know
Jag såg en film ikväll, What Maisie knew. Den handlade om en liten flicka vars föräldrar, efter sin skilsmässa, var alldeles för upptagna av att bråka med varandra, så att de glömde bort att visa för sin dotter att de älskade henne.
Det är en sak att separera och man behöver inte tycka om varandra, men man ska f-n bete sig som folk, för barnens skull. Barnen har inte gjort något fel och ändå är det dem som får lida. Genom att hamna mellan sina bråkande föräldrar och genom att tvingas leva sin barndom i en resväska och åka fram och tillbaka mellan två hem. Jag åker just nu mellan två hem och det är jäkligt jobbigt, hur tufft ska det då inte vara för barnen som inte valt det själva?
I den bästa av världar skulle inga barn behöva leva så, men vad gör man när det helt enkelt inte går att göra på annat sätt? De allra flesta föräldrar vill göra det bästa för sina barn, men ibland går det inte, hur man än vrider och vänder på det. Då gäller det att som förälder fortfarande klara av att bete sig som folk, inte ljuga för varandra, komma med undanflykter eller bete sig allmänt illa. Barnen måste alltid komma först, oavsett vad man må tycka om varandra.
Om sorg
Text från 1177:s hemsida. Väldigt bra skrivet!
Beslut, beslut, beslut
Jag sitter här och funderar över mitt lyxproblem när jag egentligen borde försöka få någon kurs avklarad, men jag känner sån ångest och jag vet inte hur jag ska tänka. Jag har sökt tre lärarjobb, blivit erbjuden två och väntar på besked om ett tredje. Och jag vet verkligen inte vad jag ska välja. Blir jag erbjuden det tredje så borde det vara ett enkelt beslut, men det är inte det och det ger mig ångest.
Det kanske är dumt att tänka på det här när jag inte ens vet om jag får något erbjudande, men jag vet att jag måste fatta ett beslut snabbt om det blir så och därför måste jag reda ut mina tankar redan nu. Det har varit så självlart för mig vad jag velat, vilket arbete jag velat ha, men det är inte det längre, inte just nu i alla fall. Läget är allmänt förvirrat om vi säger så. Vad vill jag? Vad ska jag? Vad vågar jag? Vad är bäst för Eila? Vad är bäst för mig? Vad är bäst för oss?
Det är nästan så att jag hoppas att det tredje erbjudandet inte kommer, så jag slipper fundera mer på saken. Eller att det blir en helt annan tjänst än vad jag vill ha och därför får ett enkelt beslut att fatta.
Tänk om livet vore enkelt, men vad tråkigt det skulle vara ...
Nackdelen med separationer
Ligger hos mina föräldrar och funderar på livet och saknar min älskling som är med sin far. Ända till torsdag ska hon vara med honom, kul för henne men jobbigt för mig. Inte varit utan henne så länge, förutom två gånger när jag varit bortrest. Ont i hjärtat gör det. Vänjer man sig någonsin?
P har mest haft henne någon natt här och där förut, men nu är det tre nätter, hutlöst länge!
Back on track
Jag tänkte göra ett försök här igen, kanske för lång tid framåt, kanske för en stund. Vi får se, men just nu känner jag en lust att skriva igen.
Mycket har hänt här, en hel livstid har passerat sen jag skrev sist tror jag. Jag och P har separerat för några månader sen och utan att gå in på för mycket detaljer så kan jag säga att allting är väldigt komplicerat just nu. Vi har inte löst boendet än, eftersom lägenhetsbristen här är helt sjuk. Av olika anledningar kan vi dock inte bo ihop så just nu bor jag och Eila kvar i alla fall. Förhoppningsvis får någon en lägenhet väldigt, väldigt snart. Och då menar jag verkligen väldigt snart.
Jag har tagit min examen för några månader sen och just nu jobbar jag som privatlärare till en utländsk läkare som ska lära sig svenska. Sommaren blir en kort retur till OK/Q8 och sedan lärarjobb igen till hösten. Var vet jag inte riktigt än. Har idag tackat ja till en ettårstjänst som lärare i svenska som andraspråk till invandrarbarn. Eller ja tackat ja med förbehåll att jag kanske tackar nej igen om någon vecka. Jag har fortfarande förhoppningar uppe om en tillsvidaretjänst någonstans. Får ett besked nästa vecka och sen får vi se. Det är lite dåligt med passande tjänster just nu.
Eila har börjat på förskolan, lite tidigare än det var tänkt. Jag blev tvungen att börja jobba för att kunna försörja mig och ja, då fick det bli så. Hon går bara fem timmar om dagen än så länge och verkar trivas bra, men det är klart att det känns. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det har varit mycket förändringar för henne de senaste månaderna och jag kan bara hoppas att det inte kommer påverka henne för mycket i det långa loppet.
Jag försöker avsluta de kurser jag påbörjat den här terminen också, men det känns lönlöst. Uppsatsen ska lämnas in på måndag och jag har knappt börjat. Det är nog bara att ställa in sig på att betala tillbaka en massa till CSN. Det går helt enkelt inte att jobba, plugga och ta hand om ett barn själv. Inte om man ska orka med livet också, och kunna vara en bra mamma. Den enda tiden jag har att plugga är på nätterna och det fungerar inte riktigt när jag är ensam. Jag ska försöka avsluta två av kurserna iaf, så att det inte bränner lika akut i kassan med återbetalningar. Men vi får helt enkelt se vad det blir.
Nu ska jag snart krypa ner med min skruttfia.
Tankar kring livet och döden
Förra veckan var tuff rent känslomässigt. På torsdagen var det begravning för en nära släkting till P, som gick bort alldeles för tidigt och väldigt hastigt. Samma dag valde en änglamamma att göra sin dotter sällskap bland molnen. Jag kände henne inte, men jag kommer såväl ihåg när hon kom med i änglagruppen, hennes dotters olycka berörde mig djupt.
Allt detta bidrog till många tankar på Alfred, vår fina pojke som skulle fyllt två år alldeles snart. Vem hade han varit? Full i bus som sin lillasyster eller lugnet självt? Det kommer vi aldrig få veta och det gör så ont i mig. Ont att vi aldrig får se vår son växa upp och ont för att Eila inte får lära känna sin bror.
Jag kan förstå varför S valde att inte leva kvar här på jorden, ett liv utan sitt barn är inte ett liv man vill leva, även om de flesta av oss väljer att kämpa vidare ändå. Med det menar jag absolut inte att jag vill dö, det finns alldeles för mycket att leva för och väldigt mycket glädje i livet trots allt. Men jag kan förstå hennes val och det tror jag att även många andra änglamammor kan, även om vi inte själva vill ta det steget.
Jag vill bara ge en påminnelse till alla er därute. Tala med oss om våra barn, för även om vi inte tar upp det samtalsämnet själva, och även om det är jobbigt för oss, så kan ni vara säkra på att vi mer än gärna pratar om dem, precis som ni vill om era levande barn. Ni kanske glömmer och går vidare, men vi gör det inte, aldrig någonsin.
Cancer
En släkting till P dog häromdagen. Hon fick veta att hon hade cancer för en månad sen och har legat i respirator sen dess, strax över 60 år bara. Det är så fruktansvärt, en människa som kunde haft tio-femton år till att leva, minst. En förjävlig sjukdom det där.
Det känns alltf lika tungt i hjärtat när någon i ens närhet dör. Man får perspektiv på saker och ting. Vi måste ta hand om varandra, och oss själva. Livet kan ta slut när som helst och det finns inte ett jäkla skit vi kan göra åt det.
Älskade lilla mormor
Igår var det 19 år sedan min älskade lilla mormor dog. Tänk att det redan gått 19 år, jag minns det nästan som igår. Inte begravningen, men när mamma fick telefonsamtalet. Gravsättningen och fikat efteråt minns jag också, jag var så irriterad på att folk skrattade när vi satt och fikade.
Älskade lilla mormor, jag saknar henne fortfarande. Tänk om hon fått stanna kvar hos oss ett tag till. Men jag vet att hon tar hand om Alfred däruppe bland molnen.
Usch!
Jag låg vaken i natt. Jag drömde att en vän dog och sedan kom en flodvåg, men vi överlevde. Jag gick typ på Konsum och skulle handla innan all mat tog slut. Konstig dröm. I drömmen började jag sedan tänka att men om vi inte kan få mat så borde det inte finnas ström och då kan vi ju inte handla. För ingen handlar väl med kontanter. Konstigt. Och jag var ledsen över min vän. Men hon lever och allt var bara en dröm.
Mitt liv (och mina drömmar) handlar mycket om döden nu för tiden. Men det blir väl så ...
Men för h-vete!
Sitter och läser en bok till skolan, om ett vanligt lägenhetshus på 1960-talet, om hemmafruar som spionerar och snackar skit om varandra. Och jo jäklar om inte en liten bebispojke dör mitt i allt. Och sen kommer det en idiot i boken som tänker att ja det kan ju inte vara så farligt när det bara är en liten bebis, värre vore om det var ett äldre barn, nu kan de ju bara göra ett nytt.
Varför lyckas jag alltid läsa böcker där bebisar dör? Suck! God natt!
Long time no see
Jag har helt ärligt lite dåligt med både motivation och inspiration just nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, så jäkla intressant är inte mitt liv att jag kan skriva och berätta om det varje dag.
Den här bloggen kom till för att jag hade ett behov att skriva om Alfred och det behovet finns fortfarande kvar, men inte lika mycket. Det är inte så att jag kan eller vill skriva om det varje dag.
Jag vill inte heller hänga ut Eila för mycket i bloggen, hon kommer ju trots allt växa upp alltför snart. Så nej, just nu vet jag inte. Jag har fortfarande en del läsare, men jag vet inte vad ni vill läsa om heller. Mitt liv består för närvarande av en alldeles fantastisk fyramånadersbebis som precis har börjat experimentera med rösten (det kommer höga toner vill jag lova) och det finns inte så mycket mer än så.
Jag får fundera lite, vad jag vill. Behovet att skriva är inte borta, men det hinns inte riktigt med och orken finns inte heller just nu.
Sommarens soliga dagar...
Snart är sommaren över och vi börjar närma oss hösten och jösses så skönt! Jag är ingen sommarmänniska, jag tycker inte om värme, det är bara jobbigt. Ok, lite varmare än de tio grader vi haft hittills i sommar kan väl vara trevligt, men det blir så fasligt varmt i vår lägenhet när solen skiner. Bäst gillar jag vinter och vår, men hösten är mysig. Jag längtar dit nu känner jag.
Tankar
Jag är sällan inne på vårt rena sorgeforum längre, det gör för ont och är alldeles för jobbigt att läsa om alla små som dör. Jag slutade under graviditeten eftersom jag inte klarade av det då, och nu när jag har E här, blir det ännu värre. Jag är helt enkelt för rädd för att hon också ska dö. Vi har istället några underforum, där sorgen självklart också får ta plats, men där vi också försöker fokusera på lyckan över de små som kommit till oss nu.
Ibland får jag dock upp inlägg i facebookflödet, så jag kan se vad en del skriver. Oftast scrollar jag förbi, men ibland, som idag, kan jag inte låta bli att läsa. Nu kom det upp om en som dött i plötslig spädbarnsdöd, tre och en halv månad gammal och det gör så ont att läsa. Jag tittar på Eila som ligger bredvid mig och äter och jag vet inte vad jag skulle göra om hon också dog.
PSD är en stor skräck för mig, jag är så oerhört rädd för det eftersom det finns absolut ingenting man kan göra. Jag har känt mig rätt lugn ändå, speciellt när hon ligger bredvid mig, då känner jag att hon andas. Ligger hon i vagnen brukar jag känna efter ibland, bara så magen rör sig, men jag har ändå varit ganska lugn. Men nu när jag läste kom all den skräcken tillbaka igen. 3 1/2 månad, det är bara en månad kvar dit, hon kan dö då hon med. Hon kan dö i psd fast hon fyllt ett år. Plötslig oförklarlig död kan drabba en som är några år gammal. Jag kan aldrig känna mig lugn på natten, för tänk om hon dör medan jag sover?
Jag vet att det inte går att tänka så och oftast låter jag bli, därför går jag heller inte in på forumet. Men jag önskar att jag någon dag klarar av att göra det, att jag klarar av att finnas där som stöd för alla nya som kommer in. På samma sätt som jag fick stöd efter att Alfred dog. Det stödet var ovärderligt för mig, jag vill ge samma tillbaka till någon annan. Men inte just nu, bara inte just nu.
Döden
Jag tänker mycket på döden ibland, inte så konstigt kanske eftersom den är ständigt närvarande i mitt liv. Men ibland blir det väldigt påtagligt, framförallt när jag får höra om bekanta som dött. Även om det är gamla människor som har levt sitt liv så gör det mig ändå så ledsen. Jag förstår ju att vi alla ska dö någon gång och ingen vill väl kanske leva för evigt, men döden är ändå så orättvis och oåterkallelig. På något sätt önskar jag att ingen hade behövt dö, eller i alla fall att få veta att de som dör ändå har det bra, var än de nu är. Det är det som är så hemskt med döden, vi vet inte när den kommer och vi vet inte vad som händer sen. Jag vill veta vad som händer sen. Och inte att det bara blir svart och så finns man inte mer, det kan jag inte acceptera. Något annat måste det finnas efter det liv vi lever här.
Ja, lite tankar såhär på en söndagskväll.
