Jag var till min barnmorska idag för att prata igenom förlossningen och allt som hänt innan. P ville inte följa med eftersom han var rädd för vad han skulle göra och säga om han träffade henne. Hon var tillsammans med den andra barnmorskan som var med under förlossningen och som jag även varit till en gång. Det var tufft, men skönt att få det gjort. Jag känner att hon anser att hon gjort fel och jag fick väldigt bra bemötande av dem båda och svar på alla mina frågor. MEN, när jag frågade vad hon ansåg om att hon faktiskt varit osäker på hur Alfred låg när jag var där sista gången fick jag till svar att ”Ja, men vi kom ju överens du och jag om att han låg med huvudet ner”. Hur kan hon ens säga så? Hon frågade vart jag kände sparkarna och jag svarade. Jag trodde att det var rumpan jag kände, men det var ju bara för att hon sa att huvudet låg neråt, då kunde det ju knappast vara det jag kände. ”Inte ens vi barnmorskor har magiska fingrar och han hade ju legat med huvudet ner de övriga två gångerna, det har vi ju båda känt.” (hon och den andra barnmorskan alltså), sa hon. ”Han var ju hela tiden rörlig och kan ha flyttat när som helst” Ja, det vet ju jag också, risken finns ju alltid att han vände sig de sista dagarna innan förlossningen, det kommer vi aldrig få veta. Hon borde ändå ha kollat upp det.

 

Åh, jag är så arg just nu. Jag förstår inte hur hon kan skjuta över en del av den skulden på mig. Det är ju hon som är experten. Jag litade på henne.

Hon sa i alla fall att hon under förlossningen inte känt efter att det verkligen var huvudet som kom först, hon såg att det var en kroppsdel och trodde att det var huvudet. Först när rumpan kom ut insåg de att han låg i säte och då var det ju redan försent. Då var det bara att få ut honom så fort som möjligt.

 

Det var skönt att få samtalet gjort, även om det var jobbigt. Nu är det bara att invänta händelserapporten och se om det blir någon anmälan av sjukhuset, annars måste vi väl ta tag i det själv antar jag. Jag orkar bara inte just nu.

 

Vi var till kuratorn idag också. Hon var helt underbar! Hon blev så fruktansvärt förbannad av vad vi berättade att hon nog stod upp mer än hon satt. Vi ska dit imorgon igen för att prata lite till, men jag tror nog att vi kommer gå till henne några gånger. Det var skönt att få prata med en utomstående. Hon har dessutom varit kurator sen 70-talet, så hon vet nog vad hon håller på med.

Här kommer den då, min förlossningsberättelse och vad som egentligen hände när vår lilla Alfred blev en ängel alldeles för tidigt. Detta är hur jag i mitt chocktillstånd upplevde det och vad vi har fått veta av läkare och preliminärt obduktionsresultat.

Jag började få värkar vid tvåtiden natten mot fredag. Till en början enbart molvärk som sedan övergick i riktiga värkar, kring tre. Värkarna kom kanske med fem-sex minuters mellanrum, och varade ungefär 30 sek. Jag ringde in till förlossningen vid sex, men hon tyckte det var för tidigt att komma in, då värkarna inte varade tillräckligt länge. Hon ville att jag skulle vänta tills mvc öppnade kl halv åtta. Jag ringde dit då och fick en telefontid halv nio, men mitt vatten gick kl åtta. Jag ringde till förlossningen och sa att vi kommer och sambon ringde efter en taxi. Den skulle ta 40 min och eftersom vi har 12 mil till förlossningen blev han istället kopplad till SOS som skulle skicka en ambulans. Vi gick ner och nu hade jag så fruktansvärt ont och fick värkar i princip varannan minut. Ambulansen dröjde och tillslut ringde de och det visade sig att de var i Gällivare och inte i Kiruna, så de fick skicka en ny ambulans. När ambulansen väl kom efter en halvtimme kunde jag knappt stå på benen och kände att han var på väg ut. Tack och lov tog då ambulanspersonalen beslutet att åka till akuten här i stan istället, så jag inte riskerade att föda efter vägen. Vi kom in till akuten kl nio och då var jag helt öppen och han var på väg ut. När han föddes upptäckte de att han låg i säte, vilket inte hade uppmärksammats innan, men då var det redan för sent, för han var i princip redan ute. Han fastnade med huvudet när han skulle ut, vilket gjorde att de fick slita ut honom. Jag hörde själv att personalen hade panik eftersom min barnmorska skrek, det är ju ett säte för fan! När han kom ut var han helt blå och skrek inte.

Han hade ett ryggmärgsbråck och även vattenskalle, som antagligen var orsaken till att han fastnade. Hans huvud svullnade upp efter några minuter och han hade fått en blödning i huvudet utanför skallbenet. Hans hjärta slog, men väldigt svagt och han klarade inte heller av att syresätta sig själv.

De gick iväg med honom och stoppade honom i respirator för att få igång hjärtat och ge honom syre. Men han hade i princip allt blod i huvudet och inget i kroppen så för att hålla honom vid liv var de tvungna att ge honom blod med jämna mellanrum och även pumpa igång hjärtat. De lyckades få honom stabil och han hade återfått färgen och reagerade på beröring. Han kramade våra fingrar med sina små händer och sprattlade med benen när de försökte tvätta honom under fötterna, lilla Alfred var kittlig, precis som sin mor. De fick fortsätta ge honom blod med jämna mellanrum för att hålla igång syresättningen.

De höll honom nedkyld hela tiden efter order av läkaren från Umeå som var på väg upp, för att försöka stoppa blödningen i huvudet. Läkaren här ville hellre värma upp honom, för att på så sätt få igång syresättningen. Men det var å andra sidan en vanlig narkosläkare, så här kanske man måste lita på barnläkarens bedömning.

Vid ett kom en barnläkare från Gällivare, men jag vet inte om hon gjorde så mycket mer än vad läkarna här i stan gjorde. Halv tre kom neoteamet från Umeå och då kunde vi äntligen få lite besked. Läget var allvarligt, men det såg bra ut. Han skulle få transport ner till Umeå, för operation och för att få igång hjärtat. Det tog en enorm tid att få in honom i kuvösen och vi visste inte alls vad som hände. När vi var på väg att åka kom läkaren fram igen och sa att nu var läget väldigt skört och han låg hela tiden på marginalerna. Läkaren var nu inte alls säker på att Alfred skulle överleva resan.

Min sambo frågade vem av som skulle få följa med eftersom vi tidigare fått besked att enbart en av oss kunde åka, men då blev läkaren förvånad och sa att de inte räknat med att någon av oss skulle åka med, men att de skulle försöka göra plats.

Jag fick iaf tillslut följa med, vilket jag är så tacksam för, annars hade Alfred fått somna in ensam.

Alfred överlevde resan, men han var väldigt svag. Vi kom dit vid kvart över sex. Vid sju hade han gått in i medvetslöshet och det hjälpte inte längre att ge blod, hjärtat blev svagare och svagare och läkaren sa att det inte fanns mer att göra.

Alfred fick somna in i mina armar och jag fick iaf hålla i honom innan hjärtat slutade slå. Sina ögon slog han aldrig upp eftersom huvudet var så svullet, men jag vet att han kände att jag var där. Min sambo och hans mamma kom med tåget kl ett på natten och då hade vi klätt på Alfred och lagt honom i en liten vagga, där vi fick sitta med honom hur länge vi ville. Personalen i Umeå var helt underbara och ställde upp med allt vi behövde. De tog hand- och fotavtryck och en massa foton som vi fick med oss hem.

Våran Alfred dog pga slarv och okunskap. Han hade inga andra skador än de han med största sannolikhet fått av förlossningen. Stressen av det gjorde honom så svag att hans hjärta inte orkade mer. Syrebristen hade gett honom hjärnskador som antagligen gett honom men för livet, eller gjort att han dött även om han överlevt det andra. Men han var pigg och frisk innan han föddes. Ryggmärgsbråcket och vattenskallen i sig var ingen fara och hade lätt kunnat opereras. Men ändock något som borde kunnat upptäckas. 

Sista besöket hos min BM var hon osäker på hur han låg och trodde först att han vänt på sig med huvudet upp, men hon kollade aldrig upp det noggrannare utan konstaterade bara att jo, han ligger med huvudet ner. Jag litade på henne eftersom hon var den med kunskap och inte jag. Men antagligen var det fel. Det hade enligt läkaren inte spelat någon roll vilket sjukhus vi fött på, med tanke på att förlossningen redan gått så pass långt hade man inte hunnit med snitt iaf, men jag vet inte exakt hur förlossningen gick till och om de var för hårdhänta med honom. Hade vi kommit in tidigare hade det kanske funnits en chans att det upptäckts att han låg i säte, men det kommer vi aldrig få veta. Hade ambulansen kommit tidigare hade de antagligen kört mot Gällivare och då hade Alfred dött redan i ambulansen och jag hade mest troligt fått svåra skador själv.

Det känns så hemskt att veta att våran lilla Alfreds död hade kunnat undvikas och det känns så fruktansvärt, fruktansvärt onödigt.

Min mamma är så stark,
det säger faktiskt alla.
Men i ensamhet om natten har
jag sett hennes tårar falla.

Under sömnlösa nätter
kommer jag tassande på tå.
Hon vet inte att jag är där
för att hjälpa henne förstå.

Lika ändlöst som strandens vågor
och hennes smärta...
Jag vakar över min starka mamma
som alltid bär mig i sitt hjärta.

Hon bär ett leende,
ett leende som hon tror döljer.
Men genom Himlens dörr
ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker hantera döden
för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet
att det är den enda möjlighet hon har.

När jag vakar över min starka mamma
genom Himlens öppna dörr
försöker jag förklara att änglar skyddar mig
nu så som hon gjorde förr.

Men jag vet att det inte hjälper
eller lättar bördorna hon bär.
Har du möjlighet, gör ett besök
och visa att du håller henne kär.

Vad hon än säger
hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta,
för alltid fullt av sår.

/Kaye Des´Ormeaux
Översatt av Helene S Wirén

Kvinnan från begravningsbyrån, som för övrigt verkar helt underbar, ringde och meddelade att Alfreds kropp körs upp idag. Fina gossen får komma hem. Han är inte längre där, han har farit upp till himlen, men det är i alla fall en del av honom. Det är vår fina son.

På torsdag ska vi dit och planera för begravningen. Vet inte hur det ska gå. Jag tror att vi båda kommer bryta ihop. Underbara mamma ska följa med, jag hoppas hon klarar det bara. Men hon är stark min mamma. Jag vet att hon mår fruktansvärt dåligt, men hon vill vara stark för min skull, för vår skull. Alfred är ju hennes första barnbarn, men jag vet att hon är tacksam att hon fick träffa honom innan vi åkte ner till Umeå. Annars hade det nog varit ännu värre för henne. Fina mamma!

Imorgon ska vi till kuratorn, vet inte riktigt om det kommer ge så mycket. Jag fick inte så bra intryck av henne när hon ringde. Hon kändes hispig, inte sådär lugn och förtroendeingivande som en kurator borde vara. P är inte särskilt sugen på att prata med en kurator heller, men vi går dit i alla fall. Det skadar ju inte att se vad hon har att säga.

Lilla ängeln våran. Vi saknar dig, varje sekund, varje minut. Det var inte såhär det skulle bli. Du ska inte ligga i ett kylrum på ett sjukhus 70 mil bort, du ska ligga mellan mamma och pappa, skrika, gråta, sova och bajsa.

Vi försöker förstå, vi försöker acceptera. Hur kunde det gå så fel? En underbar graviditet, en frisk bebis.

Hur går man vidare, hur lär man sig att andas igen? Att acceptera, att leva?

Fyra dagar skulle du ha blivit idag. Fyra underbara dagar. Istället sitter vi här och planerar din begravning.

Älskade, underbara, fina ängeln Alfred. Mamma och pappa älskar dig!