Kvinnan från begravningsbyrån, som för övrigt verkar helt underbar, ringde och meddelade att Alfreds kropp körs upp idag. Fina gossen får komma hem. Han är inte längre där, han har farit upp till himlen, men det är i alla fall en del av honom. Det är vår fina son.

På torsdag ska vi dit och planera för begravningen. Vet inte hur det ska gå. Jag tror att vi båda kommer bryta ihop. Underbara mamma ska följa med, jag hoppas hon klarar det bara. Men hon är stark min mamma. Jag vet att hon mår fruktansvärt dåligt, men hon vill vara stark för min skull, för vår skull. Alfred är ju hennes första barnbarn, men jag vet att hon är tacksam att hon fick träffa honom innan vi åkte ner till Umeå. Annars hade det nog varit ännu värre för henne. Fina mamma!

Imorgon ska vi till kuratorn, vet inte riktigt om det kommer ge så mycket. Jag fick inte så bra intryck av henne när hon ringde. Hon kändes hispig, inte sådär lugn och förtroendeingivande som en kurator borde vara. P är inte särskilt sugen på att prata med en kurator heller, men vi går dit i alla fall. Det skadar ju inte att se vad hon har att säga.