Just nu är jag sjuk. Däckad i förkylning, men jag återkommer när krafterna är tillbaka.

Nu har vi inte varit till Alfred sen i torsdags så ljusen har garanterat slocknat. Snöat har det gjort som tusan också, så vi måste dit och skotta. Men jag har blivit sjuk och jag tror inte någon annan varit där heller. Imorgon åker jag till min barnmorska i Gällivare, så vi kommer inte hinna dit då heller. Jag tycker inte om att det är mörkt där, men jag lär väl få lära mig leva med det. Jag försöker att inte stressa upp mig över ljusen hos Alfred. Det gör ingenting om det är mörkt nån gång, men jag tycker inte om det.

Egentligen brukar vi vara där en gång i veckan, men då är det alltid någon annan som åker dit en annan dag. Nu, av olika anledningar har det inte blivit så, och då är det mörkt.

Jag ska försöka lära mig leva med att det inte alltid behöver lysa, man måste tänka på livet också.

I torsdags var det 24 januari. Alfreds elvamånadersdag och en månad till hans ettårsdag. Nu är det 26:e och inte ens en månad kvar. Den hemska dagen närmar sig och det blir bara jobbigare och jobbigare ju mer jag tänker på det. Hur ska jag ta mig igenom den dagen? Jag vet att bara den är över så blir det lite lättare sen, men dagarna fram till dess kommer inte vara roliga. Och den dagen 24 februari.. Jag vill både hoppa över den och inte göra det.

Hoppa över den för att den är jobbig, men jag vill inte heller missa Alfreds ettårsdag. Det är en viktig dag. 24 februari kommer alltid vara en viktig dag, men speciellt i år. Så det är bara att försöka bita ihop och ta sig igenom den.

Alfreds ljus brinner ikväll för Maximilian på hans ettårsdag. Sänder en kram till mamma Lisa och är helt säker på att våra små myser däruppe bland molnen med tårta och ballonger.

Jag tycker inte om ordet om, om det vore si, om det vore så, tänk om vi gjort så. Det är ett dåligt ord och startar alldeles för många tankegångar som inte är bra. Det finns inget tänk om, det bara är. Man kan inte tänka, tänk om, speciellt inte när saker redan hänt, det går ju inte att vrida tillbaka tiden och göra om dem.

Om vi bara, men om!?

Nej bort med ordet om. Det finns inget tänk om.

Redan fredag igen, herregud vad tiden går fort. Jag har så otroligt mycket att göra hela tiden och det är så skönt. Haft massor den här veckan, tenta och skolarbeten till förbannelse. Men nu är det helg, nästa kurs börjar på tisdag, nästan hela veckans lektioner är planerade och jag ska bara ha det lugnt och skönt hela helgen. Tror jag ska ta en tur och sitta hos Alfred en stund. Det var länge sen jag hade ro att bara sitta där.

Ja, för att svara på kommentarerna som jag inte kan göra via appen. Vi väntar nog med sängen tror jag, det är egentligen ingen brådska. Vagnen är absolut ett alternativ och babynest har jag också funderat på, men jag vill egentligen inte samsova med bebisen. Vill att h*n ska ha en egen sovplats och den där korgen var ju så söt! Vi får fundera lite till, ingen brådska.

Andningslarm har vi diskuterat, men P tror att det bara skapar mer oro och det måste jag nog hålla med honom om. Tänk om larmet fellarmar? Då får man ju panik. Och tänk om man litar för mycket på det och så larmar det inte alls? Sen ärligt talat vad gör man om barnet slutar andas? Ofta kan man inte göra något ändå. Nej, jag vet inte. Det är så mycket att fundera på.

Jag smög faktiskt in och kikade lite på bebiskläder idag. Bara kikade och kände lite. Mycket fint hittade jag, men inköp får nog vänta lite. I alla fall tills efter nästa ultraljud, vilket borde bli i slutet av februari.

Sedan pratade vi lite om säng idag. Vi har ju egentligen allting till bebis, förutom en säng. Den vi beställde till Alfred hann vi aldrig få innan han föddes. P vill inte köpa någon säng förrän bebis är född, han tänker ändå vara vaken när bebisen sover, så bebisen kan sova vart som helst menar han. Jaja, vi får se hur det blir med det. Idag diskuterade vi dock detta på vårt forum och nu är jag lite inne på en korg man kan bära omkring på. Om vi är vardagsrummet sover bebisen där och om vi är i sovrummet sover bebisen där. Perfekt ju!

Tål att funderas på.

Igår hade Alfred namnsdag, vi var hos honom och tände ljus på hans dag.

Vi älskar dig gossen!

Äntligen är året 2012 över och kommer aldrig igen. Nu kan vi lämna det här skitåret bakom oss och se framemot 2013 istället.

2012 har varit det värsta året i mitt liv, och det enda jag tar med mig därifrån är minnet av min son, som jag alltid kommer bära med mig i själ och hjärta. Nu hoppas jag på ett bra 2013 istället, det kan ju knappast bli värre än året som gick.