De gör det bra de som klarar det känner jag såhär spontant efter tre dagar. Alternativt så har de en bebis som tycker om att sitta still längre stunder på en och samma plats, det har inte jag. Vi får väl se hur det här går, men nog ska jag väl klara det också. Jag har ju ändå världens finaste lilla tjej, som dessutom rullade från rygg till mage idag, två gånger! Men andra gången blev hon förbannad, nej för vem tusan vill ligga på mage?

Nu har vardagen kommit även för oss. Jag hade introduktion på min kurs idag, så jag skickade iväg E med sin pappa en stund. Stilistik och textanalys ska jag läsa nu, men med en bebis som kräver sin uppmärksamhet får vi se hur det går. Som tur är har vi alla seminarier i denna delkurs mellan 10 och 11.30 och P jobbar fram till mitten av september från 13, så kanske, kanske ska jag lyckas. Jag får börja stiga upp tidigare varje morgon så hinner jag plugga lite, E sover ju ändå nästan alltid till elva, halv tolv efter morgonmålet.

Ja, vi får se hur det går helt enkelt.

Idag skulle vår älskade Alfred blivit ett och ett halvt år. Älskade lilla skrutt, vi saknar dig!

Nu kommer ett väldigt obehagligt inlägg så jag varnar de som är känsliga.

Jag har haft en återkommande dröm om en kyrkogård där Alfred ligger, det är inte kyrkogården här för den ser annorlunda ut, men i drömmen är det där han vilar. En gång drömde jag att Alfreds kista öppnades om det är någon som minns det. Det var längesen jag drömde om den kyrkogården nu, men i natt kom den igen.

Inatt drömde jag att jag skulle till Alfred, men jag mindes inte vart han låg och gick fel, så jag var tvungen att fråga om hjälp. Killen där visste precis vem jag var och vi skulle gå dit tillsammans, men vi var tvungna att gå förbi några andra barngravar som skulle tittas till först. Det var en liten vit barnkista som låg ovan jord och sen var det en kista som var öppen, men då varnade killen mig och bad mig blunda, men jag hann ändå se den stackars lilla flickan som låg där i.

När vi sedan gick vidare började jag se flera barn som gick omkring, barn som inte levde alltså. Killen jag gick med blev rädd för jag skulle inte se dem, jag hade ju inte sett dem förut. Det fanns bara en anledning till att jag kunde se dem nu, men sen vaknade jag. Jag kom aldrig fram till Alfred, men jag minns från tidigare drömmar hur det såg ut hos honom.

Väldigt obehaglig dröm och jag vet inte varför jag ska börja drömma sånt nu. En oro i kroppen kanske. Alfred skulle blivit ett och ett halvt år imorgon (idag är det kanske nu), kanske har det med det att göra.

Nu hittade jag äntligen en snuttis som Eila faktiskt tar utan att bråka, och faktiskt somnar ganska snabbt med bara man lägger den bredvid henne; en äcklig jäkla handduk som jag haft för henne att ligga på istället för att spy ner sängen. Den har legat i sängen så den luktar väl mamma (och bröstmjölk och spya) (ja, jag har bytt ut den med jämna mellanrum och tvättat). Så nu ligger hon och borrar in huvudet i den när hon ska sova. Jag får ju plocka bort den på nätterna så hon kan andas, men den verkar fungera just nu i alla fall. Jag tycker dock den är så jäkla ful så nu försöker jag sova in en mycket finare rosa filt som hon haft på bb, men den lär väl inte duga åt fröken.

Nattningarna går för övrigt mycket lättare nu om det var någon som undrade. Inga flera timslånga nattningar än i alla fall.

Här ligger huset och sover och jag är uppe och fixar och donar.

Vi har haft en väldigt svårsövd bebis som bara somnar för natten genom att snutta vid bröstet, men igår bestämde jag mig för att få bort det en gång för alla. Så nu fick hon bråka i min famn tills hon somnade istället och det gick förvånansvärt bra. Vid halv ett kom hon till ro och sov till sju imorse. Jag vaknade av att hon låg och pratade i sin säng, men hon verkade så nöjd så jag halvsov en stund till. Strax före åtta tyckte hon dock att det var dags för mig att vakna. Hon fick lite mat och vi låg och myste en stund, sen blev hon trött igen och då låg jag bara bredvid henne och smekte henne över huvudet så somnade hon om igen. Så väldigt bra för att vara första natten, men jag väntar mig en hel del bråk under veckan.

Nu kände jag mig dock som världens elakaste som inte ger henne bröstet när hon vill ha det, så kanske är jag dum och borde låta henne snutta istället..

Det blev ett väldigt fint dop och även Alfred fick ett dopljus. Eila skrek sig dock igenom hela dopet, förutom när hon fick vatten på huvudet, då blev hon tyst. Hon var så trött så trött stackaren, trots att hon sovit strax innan. Jaja, så är det med de små, man vet aldrig vad som händer. Vi blev nöjda i alla fall och det var skönt att ha dopet hemma. Ingen av oss är särskilt troende så därför kändes det fel med dop i kyrkan, men samtidigt ville jag ha prästen vi hade på begravningen och ett dopljus till Alfred, så då fick det bli ett hemmadop.

E roar sig i gymmet såhär några timmar före dopet

Jag tänkte mig att jag skulle bli duktig och uppdatera varje dag, men så kommer det saker emellan. Som Ikea till exempel, det blev en lång resa. Fyra timmar dit och sju och en halv (!) timmar hem. Eila ville inte riktigt sitta i bilstolen på vägen hem och blev hysterisk så vi fick stanna på var och varannan parkering efter vägen för att trösta. Tio mil tog ungefär tre timmar att ta sig igenom. Till slut, till slut somnade hon och de sista 20 milen sov hon gott. Då hade det dock blivit så mörkt så färden gick inte så fort i alla fall, men hem kom vi så småningom, strax före ett var klockan tror jag.

Nu lär det dröja ett bra tag innan jag tvingar iväg Eila på en långresa igen.

Idag har det också fixats inför dopet som är imorgon. Det ska bli spännande att se Eila när det kommer massa folk, hon älskar uppmärksamhet och människor. Igår pratade hon för fullt med prästen när vi gick igenom dopet. Hon lär vara i sitt esse.

Mitt i söndagsmyset lämnade jag E att mysa med sin pappa och hälsade på hos storebror en sväng. Det var ett tag sedan jag var där nu så det var skönt att få prata och rå om honom lite. Sedan gick jag en vända runt kyrkogården och var ledsen över alla unga människor som lämnat detta liv alldeles för tidigt. Kyrkogården är verkligen full av alldeles för unga människor. Det gör mig ledsen. Inga föräldrar ska någonsin behöva begrava ett, och absolut inte flera, av sina barn. Inga unga borde behöva dö, men tyvärr är livet orättvist och förjävligt.

Jag känner mig riktigt på g idag, när vi steg upp ovanligt tidigt för att vara Eila, kl 10 (!). Har hunnit slänga på en tvätt, tömma diskmaskin och rensa ut för små kläder ur Es byrå, medan E har myst med pappa. Funderar på om jag ska ta tag i det större projektet och städa i min klädkammare, men P ska iväg på jobbet snart så det får nog vänta till en annan dag. Ensam hemma med Eila blir det inte mycket gjort, vi har en bestämd liten fröken som kräver underhållning, jag är glad om jag hinner laga och slänga i mig lite mat.

Två hela påsar med kläder i storlek 50 och några i 56 fick åka bort idag.

Lilla hjärtat blev tre månader igår, det firade vi med tremånadersvaccinet, yey! Usch, det var inte roligt. Eila var så glad innan och så helt plötsligt blir hon fasthållen och stucken i båda låren, vem hade inte blivit arg då? Hon låg och sov mest hela dagen sen och fick lite feber på kvällen. Men nu är det över och två månader till nästa spruta. 6100 vägde hon och 59 cm lång, plus ett kilo på en månad.

Min lilla skruttis!

Jag känner mig slö idag. Det är mycket jag skulle behöva göra när Eila väl sover, men jag ids inte. Jag sitter i soffan och surfar runt bland olika städer i Sim City 5 och orkar inget annat. Lite lätt ångest får jag över allt som borde bli gjort, speciellt eftersom jag borde passa på när P är hemma och kan ta henne. På måndag öppnar de på hallen igen, men nej jag ids inte.