Besök hos Alfred med vänner

Var med min fina vän S och hennes kille hos Alfred idag. Hon hade köpt en present hon ville sätta dit och tända ett ljus för Alfred. Vi stod där en stund och hon sjöng en liten sång för honom. Det var fint. Nu har han fått en liten elefant av dem och även en till nalle som någon satt dit. Vet inte av vem, eftersom det inte stod något på den, men tack ändå.

Helgens bröllop i bilder

Bröllopet var som sagt på en strand. Temat var björk och eftersom de inte ville ha presenter fick de av oss och några till en ek i gåva. En ek att ha i deras kommande hus, men den får stå på balkongen så länge.

Nu är jag hemma igen från helgen i Umeå. Fantastiskt vackert barfotabröllop på stranden utanför Obbola, solen sken och paret fick varandra. Återkommer imorgon, nu ska jag sova. Väldigt trött efter 65 mils bilfärd och en sen natt igår.

Roadtrip

Gänget på väg mot Umeå

Instagram

Jag sitter och experimenterar med bilder på instagram. Jag tycker det är jätteroligt att fota, men jag är så kass på det. Kul med instagram dock, där man kan ändra bilderna som man vill. Tog lite kort idag när jag var ute på en promenad.

När man redan förlorat allt, finns det inget mer att vara rädd för

Jag satt igår hos en vän och fikade och började prata lite med hennes mamma som förlorade sitt första barn för lite mer än 30 år sedan efter en traumatisk förlossning. Sina övriga barn har hon sedan fött med snitt och hennes dotter frågade om hon var rädd för snittet, nej sa hon, varför skulle jag vara det? Det värsta hade ju redan hänt.
 
Det var fint sagt tycker jag, har man förlorat ett barn finns det inte så mycket mer att vara rädd för. Det finns inget som är värre än det, så vad är egentligen ett litet snitt att vara orolig över? Så ska jag också försöka tänka om jag någon gång får förmånen att vara gravid igen.
 
 
 

Grattis Alfred på 5-månadersdagen!

Vi älskar dig!

Det är inte mycket som är godare än jordgubbar under sommaren

Varför jämföra?

Ursäkta att jag tjatar, men återigen har den diskussionen om vilka som har rätt att sörja mest blivit aktuell. Och jag ställer mig återigen frågan, varför överhuvudtaget jämföra? Spelar det någon roll om barnet dog i magen, levde några timmar, några månader eller till och med år? Hör vi som förlorat spädbarn inte hemma bland dem som förlorat äldre barn? Varför är det mer synd om dem som förlorat äldre barn? Jag vägrar jämföra! Jag jämför mig inte med någon som förlorat ett barn i magen och jag jämför mig inte med någon som förlorat ett barn de fått ha hos sig ett tag. Jag ser inte meningen med det.
 
Är det verkligen så jäkla viktigt att hävda att ens egen sorg är störst? Räcker det inte med att vi alla sörjer?
 
 

Bröllop

Nej, jag har inget bättre för mig så jag kan lika gärna skiva en rad eller två. P drog ut på krogen och jag försöker värma mig lite.

 

Vi fick som för oss att vi skulle gå på bröllop. En vän till P gifte sig i Aapua, ungefär 30 mil härifrån. Vi hade egentligen inte tänkt åka, men så skulle en annan vän fara så vi bestämde oss i fredags för att ta en dagstur dit. Det var väldigt fint. Personligen tycker jag att utomhusbröllop är de allra finaste, som det i dag till exempel. De gifte sig på en äng vid brudgummens föräldrars stuga. Litet och intimt, bara de allra närmaste, som jag själv skulle vilja att mitt bröllop var.

 

Tyvärr var det väldigt kallt och lagom till maten kom regnet, men under ett tält blir man inte blöt. En väldans massa barn var där också, en tvåmånaders liten gosse och en pojke på några år som också hette Alfred, bland annat. Det var det första barnet jag stött på sen vår Alfred vände, som hade samma namn. Det gjorde ont.

 

Hur som haver en bra dag och ett fint bröllop, jag tror brudparet var nöjda.

 

Dagsutflykt

Hemkommen för en stund sen från en 60 mils resa till ett bröllop (tur och retur), har ramlat i säng med en skål med popcorn och jag tror jag återkommer imorgon.

Bokat och klart

Nu, efter många om och men, har jag bokat hotell. Det blev detta, bara för att jag tycker det verkar så mysigt. Alldeles nära Champs Elysees och Triumfbågen.
 
 
http://sv.hotels.com/hotel/details.html?arrivalDate=1-8-2012&departureDate=8-8-2012&destination=Paris%2C+Frankrike&destinationId=504261&hotelId=308075&previousDateful=false&reviewOrder=date_newest_first&roomno=1&rooms[0].numberOfAdults=2&tab=photos&validate=false
 
Foto av Hidden Hotel, Paris
Bild lånad från hotels.com

En sköldpadda

Hittade en fin liten kruka på Jysk häromdagen som jag var tvungen att köpa till Alfred. Med en blomma till givetvis.

Hotelldjungel

Har suttit nu i flera timmar och försökt hitta hotell, men jag kan inte bestämma mig. Vilket område vill vi bo i? Vill vi ha frukost inkluderat? Osv. osv. Nu tror jag att jag har bestämt mig för tre hotell, så då är det bara att välja vilket av de tre det blir. Om det är någon som har ett bra hotell att rekommendera i Paris till en inte alltför hög peng och gärna centralt så får ni gärna skriva en rad, för nu ger jag upp för ikväll. Ögonen går i kors och hjärnan går på högvarv av all information.

Resan bokad

Det blev Paris tillslut, efter att även ha varit inne på New York där ett tag. New York hade varit jäkligt häftigt, men bara resan Kiruna - New York tur och retur skulle gå på ungefär 20 000. Jag ska lätt åka till New York någon gång, men då får det blir när vi är ute lite mer i god tid så vi kanske kommer undan billigare. Tyvärr är det resan Kiruna-Arlanda som är så jäkla dyr. 6000 för oss två, och då kostar Arlanda-Paris 5700:-.. Visserligen hade vi kunnat ta oss billigare till Paris, men nu får vi flyga direkt med Air France, istället för mellanstopp och väntan och då är det värt att betala mer. Det stod mellan New York, Paris och Berlin, P fick välja och då blev det Paris. Jag åker gärna dit igen trots att jag var där i fjol, det finns nog en massa mer att upptäcka och fler hus att fota. Och på en hel vecka hinner vi nog med en hel del roligt. 
 
 
Nu ska jag bara hitta ett trevligt hotell också.
 

Helt hopplöst

Försöker hitta flygresor ut från Sverige, men flygtiderna från Kiruna är helt sjuka. Antingen måste man åka till Arlanda dagen före eller så kommer man till utlandet mitt i natten. Varför går det inga morgonflyg längre, hallå SAS?! Och flygen hem är likadana, måste åka före f-n för att hinna med flyget till Kiruna. Tre plan går det, men senaste klockan 14. Hur logiskt?!

Lite uppsats

Sitter och filar på min historia III-uppsats i brist på annat att roa mig med under semestern. Men det är bra, om jag hinner klart med den innan höstterminen börjar kan jag koncentrera mig enbart på svenskan sen. Det kan behövas.

 

Kejsarsnitt vs vaginal förlossning

Jag sitter och läser lite på familjeliv (en väldigt intressant sida det där, samla alla rabiata kvinnor på ett och samma ställe och du kan inte få annat än kaos) och snubblade över en tråd om kejsarsnitt och varför en vaginal förlossning inte är mindre riskfylld än en med kejsarsnitt. Jag slukar allt sånt just nu, för att vänja mig vid tanken på att föda med snitt nästa gång. Jag har alltid varit rädd för snitt, jag vet inte varför, men en vaginal förlossning såg jag som något naturligt och som det bästa för barnet och ja, jag erkänner, jag såg kvinnor som utan tydlig anledning valde kejsarsnitt som lata och några som valde " den enkla vägen". Det var långt innan jag blev gravid ska tilläggas, men jag kunde inte förstå varför man frivilligt valde att föda med kejsarnitt om det inte fanns några problem med att föda vaginalt. Jag var inte tillräckligt insatt helt enkelt.
 
Min förlossning såg jag däremot framemot, och jag önskar fortfarande att jag skulle få uppleva lyckan av en "vanlig" förlossning som går bra, det är en slags sorg för mig att jag nu inte kommer få uppleva det. Visst, rent generellt finns det ju inga hinder för mig att föda vaginalt, förutom de rent psykiska då. Men jag tror att de rent psykiska är ett stort hinder i sig. Att komma till en förlossning med de erfarenheter jag har kan knappast vara bra för barnet, en mamma som är stressad, ger ett barn som är stressat.
 
Jag har inte läst så mycket forskning än, men jag ska, och kan därför inte säga vilken typ av förlossning som är bäst för barnet. Någonstans har jag dock läst att vaginala förlossningar innebär en större risk för barnet, då barnet ofta blir stressad under själva förlossningen, men att kejsarsnitt innebär en större risk för mamman. Jag vet flera bebisar som dött genom att de föddes vaginalt och skulle överlevt om de fått födas med snitt och inte ett enda barn som dog på grund av att de föddes med kejsarsnitt, vilket inte egentligen säger så mycket mer än mina egna erfarenheter, men det räcker helt ärligt för mig. Någonstans läste jag också att barn som föds med kejsarsnitt löper större risk att drabbas av astma och allergier, men hellre ett barn med astma än ett dött barn. Jag har även läst att det kan vara svårare för en mamma som föder med kejsarsnitt att ta till sig barnet eftersom man inte får samma känsla av att ha fött barnet, men återigen är det inget jag har källor på. Hmm, jag måste verkligen läsa forskning känner jag.
 
Självklart är ett kejsarsnitt inte något enkelt, det är ju ändå en operation, och en operation innebär alltid risker. Jag har operarat mig tre gånger och det är inte så jäkla kul kan jag säga. Speciellt inte att vakna upp direkt efter operationen av att smärtlindringen har slutat verka (aj!). Men även en vaginal förlossning innebär risker för mamman. Jag tror att mörkertalet för alla som drabbas av men efter en förlossning är väldigt stort, det är helt enkelt inget man pratar om.
 
Jag tycker att man från sin barnmorska borde få mer information om alla fördelar och risker med både vaginal förlossning och förlossning med kejsarsnitt, så att det sedan är upp till var och en att välja hur man vill föda. Men jag misstänker att det i mångt och mycket är en kostnadsfråga och att man därför hellre försöker övertala alla gravida att föda vaginalt.

Semester!

Vi började första semesterdagen med en promenad till Alfred. Nu har P gått till jobbet (!), ja han har semester. Själv tänkte jag sitta i solen på utegården och läsa i i kapp lite tidningar.

Sicket väder

Regn, regn, regn. Tur jag är på jobbet. Två kvällar kvar, sedan fyra veckors semester. Får se vad vi hittar på...

Vad gör du när livet inte blev som du tänkt dig?

Eller ens som du någonsin kunnat föreställa dig eller önska någon annan? Lägger du dig ner och dör eller kämpar du vidare?
 
Folk säger till oss hela tiden hur starka vi är och hade det varit dem så hade de aldrig klarat det. Nähä, vad hade ni gjort då? Tagit livet av er eller lagt er ner och hoppats på att dö? Det är inte riktigt så enkelt.
 
Jag tror inte det är många som faktiskt hade tagit steget och tagit livet av sig, för innerst inne vill de flesta ändå leva. Lagt sig ner och hoppats på att dö, ja kanske. Men som en annan änglamamma sa, förr eller senare blir du kissnödig och då går du upp igen. Det är så kroppen är konstruerad, vi har en inbyggd överlevnadsinstinkt som gör att vi inte bara dör för att vi inte har lust att leva längre. Fast du lägger dig ner och hoppas på att sluta andas, slutar inte kroppen ha sina behov och till slut tar behoven överhanden och du går upp och tar itu med dem, med få undantag givetvis.
 
Det gör fruktansvärt ont och det finns stunder då du funderar hur du egentligen ska orka ett helt liv utan ditt barn, men du orkar. Därför att du måste. Du överlever och sen efter ett tag, bit för bit, så börjar du leva igen. Du hittar tillbaka till glädjen och det gör inte fullt lika ont hela tiden. Men det blir aldrig som det en gång var, en bit kommer alltid fattas och livet och du kommer alltid vara förändrad. Men dör, nej det gör du inte om du inte aktivt tar det valet.
 

Ville bara dela med mig av en fin text

 
 

Stenen!

Jag kunde inte hålla mig från att åka dit.

 

De hade satt stenen så himla långt bak, Alfred ligger mycket längre fram. Stenen är ungefär en halvmeter från vart pinnen som markerade graven var. Jättekonstigt. Jag satte i alla fall ihop grejerna lite snabbt nu, det var så mycket mygg, får fixa bättre senare.

 

 

Väldigt suddig bild ser jag nu.

Hur inreder man en lägenhet billigt?

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat, men jag läste en intressant tråd på familjeliv så det andra får vänta.
 
Jag tycker det är väldigt intressant med diskussioner om hur man kan få tag på billiga och begagnade saker och nu var det någon (man, kvinna?) som skapat en tråd och undrade hur det går att inreda en lägenhet för endast 2700 :-. Jag blev faktiskt lite förvånad att det var så pass många som tyckte det var lite pengar, ja det är klart det beror väl på vad man vill ha för något, men hur mycket skit har man inte nu som man aldrig använder? Jag var tvungen att skriva ett inlägg.
 
När jag som student för en si sådär 8 år sedan flyttade till min första egna lägenhet efter att ha bott i korridor i ett halvår, inredde jag hela min lägenhet för 1500:-. Japp, 1500:-. Utan problem dessutom. Visserligen är det några år sedan, men så jäkla mycket dyrare har det väl inte blivit. Jag hade saker hemma hos mamma och pappa, men eftersom jag tänkt bo i korridor tog jag aldrig med mig något till studieorten. Jag bodde i ett litet rum på 15 kvm och delade kök, med 25 andra, jättekul en stund, men nja...

Hur som helst, jag köpte allt från scratch, förutom dator, tv, några gardiner och sängkläder. Och hur mycket behöver man egentligen i en etta med kokvrå på 36kvm? Tv är inte nödvändigt och måste man absolut ha en så vill väl folk nu för tiden ofta bli av med sina "tjockteves" gratis. Dator finns oftast på bibliotek, men är man i behov av dator vilket exempelvis studenter oftast är så kan man ju skippa tvn, då slipper man även betala avgiften till Radiotjänst. Det är många som inte har tv, de flesta program kan man ändå se på datorn nu för tiden. Så ja, behöver man en dator kommer man nog inte under 2700:-, men kan man absolut inte överskrida den summan finns det som sagt oftast bibliotek med datorer att låna.
 
Jag inredde min lägenhet med en soffa från Ikea för 500:-, en madrass från Blocket för kanske 2-300? Och ben till den från Ikea. Ett bord och en bokhylla hittade jag på Röda korset för några hundralappar, 250:- kanske. Allting till köket köpte jag från Dollar Store och ÖoB, dvs glas, tallrikar, bestick, grytor med mera, säkert köpte jag lite från Ikea också. Jag hade en enda garderob i hela lägenheten så jag köpte även några små lådor från Ikea att ha under sängen för alla mina kläder. Maten åt jag i soffan vid soffbordet, inte behöver man något köksbord i en så liten lägenhet. Jag tror inte ens jag hade en dammsugare till en början, det fungerar ju lika bra med en sop och lite trasor (när jag köpte en dammsugare använde jag ändå hellre sopen). I min kokvrå hade jag en liten spis med två plattor och en liten ugn, där man inte kunde använda båda plattorna och ugnen samtidigt, men inte behövde jag någon micro inte. Jag fick låna en av en kompis senare när hon åkte till Australien som utbytesstudent, lånade även en byrå av henne då, men innan dess klarade jag mig alldeles utmärkt. Jag hade kunnat lägga mer pengar på inredningen, men valde att lägga dem på annat istället, det finns ju skitsnygga möbler på second hand. Jag var nöjd och hade pengar över till annat. Visst köpte jag mer saker under tiden jag bodde i lägenheten, men det var inget som var nödvändigt direkt.
 
Tänk om jag vore lika ekonomisk nu. Vi har inte en enda begagnad möbel i hela lägenheten tror jag, eller jo min chiffonje jag ärvde av morfar, men det är nog allt. Min tjockteve hade jag gärna satt i sovrummet, men P vägrar, han släpper inte in den i lägenheten, så ful är den väl inte?! Tror nästan jag ska gå och kika lite på second hand, blev sugen på att se om jag hittar några fynd.
 
Vill man inreda en lägenhet för 2000:- så går det, man kanske inte får allt man vill ha och man kanske får leta lite, men det går. Och dessutom är det roligt att gå i second hand butiker, det finns en väldans massa fint.

Äntligen!

Det var som tusan, Ps föräldrar hade varit förbi på kyrkogården idag och stenen har visst kommit. Inte har de hört av sig och inte har jag fått tag på någon, men stenen står visst där. Usch nu fick jag ont i magen... Det är skönt att stenen är på plats, men jag tror ändå det kommer göra väldigt ont att se den där. Se hans namn på stenen för första gången. Egentligen hade jag velat åka dit nu på en gång, men P vill följa med så vi får nog åka imorgon innan han börjar jobba. Eller så åker vi ikväll när han kommer hem...

Jag fick en trevlig överraskning när jag var till Alfred idag. Tjejerna från marsbebisgruppen på Familjeliv som jag var med i när jag var gravid, hade köpt presenter. Jag blev så rörd så jag grät. Att människor jag aldrig träffat fortfarande tänker på oss och till och med tar sig tid att köpa presenter och sätta på Alfreds grav, det värmer långt in i hjärtat. Tack till de av er som läser här och hälsa en stor kram till de andra!

Fortfarande ingen sten

Nu börjar jag bli jäkligt irriterad på naturstensbolaget. Fick besked förförra veckan att jag skulle återkomma onsdag-torsdag förra veckan för då skulle jag få ett klart besked när stenen skulle komma på plats. Ringde på torsdagen och då skulle han gå och kolla och sedan ringa tillbaka vilket han aldrig gjorde. Ringde idag och blev då direkt kopplad till telefonsvarare, så nu verkar det inte vara någon där alls. Jäklar om de har gått på semester utan att ens lämna besked om när stenen kommer.

Once a heart is shattered

Once a heart is shattered
it can't ever mend
Once your spirit is broken
it can't be whole again

Each little piece I sacred..
each little part must fit
But when a piece is gone again
there is no replacement for it

We learn to laugh and smile again
feel quilty when we do
We learn to live our lives again
all the while missing you...

I know you want to see us
smiling and happy for you
You´re in heaven Angel
but we wish we could see you too

My heart it feels so heavy
and yet I smile and laugh
sometimes I want to scream it
this smile is just a mask..

If only it were tomorrow
you know that golden day
when once again I will hold you
and the pain will fade away..

Till then my love I hold you
in my broken heart
I´m trying to learn to live again
today is a brand new start

Author unknown

Ännu en liten

Såg i tidningen igår att våra små änglar fått sällskap uppe bland molnen, en liten pojke som somnat in i mammas mage...

Ut och resa

Jag sitter och tittar på semesterresor. P vill inte åka till Malta eller något annat "solland", så nu har vi några andra förslag på resmål. Just nu är vi inne på att åka och titta på OS i London, det tror jag hade varit skitkul! Det finns en hel del bra hotell kvar till ett hyfsat pris, men då tillkommer ju de olika grenarna vi vill se. Vi tittar lite på det nu i alla fall, men annars funderar vi på kanske Paris eller Berlin. Paris var jag visserligen till i fjol, men det är ju underbart vackert. Berlin och London har jag aldrig varit i, har alltid velat åka till London, men jag vet inte om OS är rätt tid, alldeles för mycket folk överallt. Det är i alla fall inte läge om man inte kan gå och titta på någon sport. Ska kika runt lite, men någonstans åker vi, det har vi bestämt! 

Gårdagen i bilder

 
Sista bilden kanske avslöjar vart på jorden vi befinner oss, hehe.

Mötet

Sådär, jag har spenderat dagen ute vid Torneälven med en vän, men nu sitter jag hemma en stund och tänkte försöka få ner lite om vårt möte igår, innan jag beger mig ut för ett glas vin.
 
Vi gick igenom hela gravidteten från början till slut, allt barnmorskan sagt och gjort, allt om de tre ultraljuden vi fick göra och allt annat som hänt, vilket egentligen inte var så mycket. Jag hade ju en väldigt lätt graviditet. Sen gick vi igenom vad som hände under förlossningen och allt som skedde i samband med det. Även kvinnan vi träffade igår tyckte det var konstigt att läkaren som utförde ultraljudet i Gällivare inte kollade något annat än måtten på huvudet. Visserligen var det väl det han blev tillsagd att kontrollera, eftersom det var det hon i Kiruna inte kunde mäta, men jag kan ju tycka att om man ändå får komma till en läkare som dessutom har bättre verktyg, så kanske han också borde gå igenom allting igen. Det var ett av de frågetecken kvinnan hade fått när hon gått igenom det som är klart, att han inte gick igenom allting när vi ändå var där, eftersom han enbart antecknat huvudmåtten i journalen. Vi pratade också lite om det faktum att narkosläkaren och barnläkaren från Umeå hade lite olika åsikter om hur Alfred skulle tas om hand, dvs narkosläkaren ville värma upp honom och barnläkaren ville hålla honom nerkyld. Det här är något jag funderat mycket över, eftersom barnläkaren ville hålla honom nedkyld på grund av blödningen i huvudet medan narkosläkaren ville värma upp honom för att få igång syresättningen, och barnläkaren sedan sa att blödningen inte var problemet utan det var att de inte fick igång just syresättningen. Eventuellt kommer vi få träffa narkosläkaren nästa vecka för att i alla fall få svar på varför han just tyckte att uppvärmning var det bästa. Hon skulle själv prata med vår barnmorska för att höra varför hon resonerade som hon gjorde när hon valde att inte göra ultraljud. Jag tror ju inte att vi kommer få något vettigt svar därifrån, men vi får väl se.
 
Förhoppningsvis kommer rapporten vara klar i september, eftersom de fått tills dess på sig att slutföra allting. Anledningen till att det tar sådan tid är för att det är så många människor inblandade. Det är ungefär 25 personer som ska lämna sina rapporter och sedan är det fyra sjukhus och två landsting, Kiruna, Gällivare, Sunderbyn och Umeå, Sunderbyn mest för att de högsta cheferna sitter där. Efter det kommer de se om de ska göra någon Lex Maria, och vi väntar nog till dess med att göra vår anmälan eftersom vi vill se vad de kommer fram till först angående deras rutiner.
 
Under mötet pratade vi också en del om eventuella kommande graviditeter, bland annat det jag skrev i natt, vilket jag fortfarande är upprörd över. Allvarligt, ska kvinnor i Norrbotten knipa ihop tills de kommer till ett sjukhus som kan hantera deras förlossning? Hur ofta går det? Nej, jag tycker inte man kan säga att man inte har kompetens att hantera alla förlossningar, då borde ingen egentligen alls få föda barn i Norrbotten, för vem vet vad som kan hända. Helt sjukt är det enligt min mening. Hon frågade också hur jag ser det vid framtida graviditet om jag kommer vända mig till mödravårdscentralen här i stan. Jag sa självklart nej, jag kommer inte sätta min fot där, vilket hon tyckte var tråkigt, men sa att hon självklart ändå förstår det.
 
Altt som allt kändes det som att bra möte, och nu kan vi bara vänta på att allt ska bli klart.
 

Möte med chefen på vårdcentralen

Vi var och  pratade med verksamhetschefen på vårdcentralen idag till händelserapporten. Jag har en känsla att det kommer bli rätt långt det jag skriver så jag återkommer imorgon när jag sitter vid en dator, annars kommer jag bli galen på telefonen. Det var i alla fall ett intressant samtal och vi fick bland annat veta att de inte förlöser barn med ryggmärgsbråck överhuvudtaget i landstinget, alltså varken i Gällivare eller Sunderbyn. Tidigare har de sagt att de inte förlöser barn i säte annat än med snitt eftersom kompetensen saknas och tydligen då inte heller barn med ryggmärgsbråck, eller som jag förstod det, överhuvudtaget förlossningar som kan ses som riskförlossningar. Vi skulle alltså blivit skickade till Umeå eller till och med Uppsala om de vetat hur det låg till, men vi fick föda på akuten på ett sjukhus som inte ens är ett sjukhus annat  än på papper. 
 
Nu undrar jag då om man inte borde vara ännu noggrannare med att kolla upp såna här saker om man nu själv är medveten om att man inte klarar av det? Borde det då inte vara ännu viktigare med exempelvis sena ultraljud?
 
Hur kan det inte i ett helt landsting finnas kompetens till att hantera riskförlossningar? Varför har vi egentligen landstinget, vi har ju uppenbarligen ingen sjukvård? Stäng ner hela skiten! 

Då var festivalen över

I år är första året jag inte ens satt min fot på festivalen, inte ens på dagtid har jag varit där, för första gången sen festivalen startade för vadå, 12 år sen? Även om jag jobbat tidigare år har jag i alla fall varit någon dag, men inte i år. Jag har helt enkelt totalignorerat den. Känns helt ok faktiskt, i år kunde jag inte bry mig mindre om någon festival. Har istället haft lugna hemmakvällar, gått och lagt mig tidigt. Vad skulle jag egentligen göra där med alla glada, fulla människor?
 
Fullt med folk har vi haft på jobbet i alla fall, det kryllar av turister, överallt är det turister. Men det är nog aldrig så öde som en morgon under festivalhelgen. Ingen människa någonstans. Här är kl 8 tror jag, ber om ursäkt för dålig kvalite på bilden. Tomt.
 
 

angelfina

Alfred, vår fina ängel, vår förstfödda son, somnade in den 24 februari endast tio timmar gammal. Hur lever man vidare efter förlusten av sitt barn? Hur lär man sig att andas igen?

RSS 2.0