Vem?
Det känns mer och mer hur fruktansvärt dåligt vi har blivit bemötta, nej inte på akuten och inte i Umeå, men efteråt. Jag vet inte vad man har rätt att förvänta sig när något sånt här händer, men någonting i alla fall, vad som helst. Chefen på vårdcentralen skulle ringa för länge sen, men hon har inte heller ringt. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att bara lyfta luren och ringa. Varför får vi inte veta vad som händer och vem ska jag kontakta för att få veta det då?
Det är helt sjukt att vi inte får någon information om vad som händer, eller ens vet vem vi ska kontakta för att själv ta reda på information. Det är ändå vår son det handlar om, ska vi bara gå och vänta och hoppas på att någon hör av sig eller vad? Jag undrar när vi egentligen hade fått reda på att obduktionen var klar om inte gynläkaren tagit reda på det åt oss. Och hur länge har den legat utan att någon brytt sig om att meddela oss? Ska det verkligen vara såhär?
Lite blommor
Alfreds farmor har planterat lite blommor i min kruka, eftersom jag själv inte ens nästan har gröna fingrar. Någonting ska jag väl lyckas fixa dit när stenen är på plats i alla fall, men just nu är det fint sådär. Och vet ni vad? Hararna har inte rört dem!
Jag upptäckte även idag att det finns en handelsträdgård i Kurravaara som öppnar första juni, så jag behöver inte åka halvvägs till Gällivare för att köpa blommor. Kanske har de något annat fint där också. Det får bli en tripp dit någon dag och kika vad som finns.
Det här med sorg
Många säger att sorgen blir lättare med tiden, jag vet inte om jag tror på det. Jag har hört andra som förlorat sina barn säga att sorgen inte blir lättare, den tar bara en annan form och det tycker jag låter mer rimligt. Med tiden lär man sig att acceptera sorgen och på så sätt även att leva med den. Man lär sig att hantera den och den blir en del av en själv. Men lättare, nej det blir det nog inte.
Dåliga dag
Nej idag har jag verkligen ingen lust till att vara trevlig och social. Vill helst krypa ner i sängen, gömma mig under täcket och hoppas på en bättre dag imorgon. Synd då bara att jag är på jobbet.
Tre timmar kvar, bara tre timmar kvar...
Carola - Jag vill alltid älska
Jag vill alltid älska - Carola
Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar!
Och en gång skall tystnad
ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!
Jag skall aldrig glömma
Och en gång skall tystnad
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar
Och en gång skall tårar
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Jag vill alltid älska -
aldrig glömma -
jag vill alltid älska dig!
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Grattis på mors dag!
Tack!
Jag blir så glad för alla fina kommentarer ni lämnar här inne. Det värmer, tack!
Obduktionsresultatet
Nu efter att det inte visade något mer funderar jag också över varför det tog sån tid att få allt klart. Vad var det som tog sån tid? Hur svårt kan det vara att få några prover klart? Hade de hittat något annat kan jag ju förstå det, men allt vi fick veta nu fick vi ju veta redan några dagar efter han hade dött, eller ja egentligen sa ju läkaren det redan när han dog. Jag tycker det är konstigt. Jag ångrar inte att vi valde att obducera, nu vet vi i alla fall och det känns på något sätt skönt. Och jag vet inte egentligen vad jag hade velat att de skulle hitta. Ingen vill ju att ens barn, eller att någon egentligen, ska dö på grund av brister i sjukvården, men hade det känts bättre om han på något sätt varit sjuk? Nej. jag vet inte. Jag orkar inte spekulera i det heller, nu är det som det är. Förutom ryggmärgsbråcket så var han helt frisk och det får vi lära oss att leva med, att vårt friska barn dog, helt i onödan.
Tydligen har de inte heller börjat med händelseanlysen förrän nu, jag förstår inte vad de väntat på? Ja ok, de kanske väntat på att obduktionen ska bli klar, men de hade väl kunnat undersöka under tiden? Alla inblandade ska ju ändå intervjuas och allt ska gås igenom. Det kan de väl göra utan att ha hela obduktionsresultatet? Nu får vi det inte före sommaren. Det är nästan så jag undrar om de drar ut på allt för att vi inte ska hinna göra någon anmälan. Jag tror att man har ett år på sig och vi vill ju vänta till deras analys är klar, så vi har alla papper till vår anmälan. Hoff, jag är så less på allt just nu.
Nu har jag i alla fall fått mailadress till den som är ansvarig för analysen så jag kan ligga på henne lite, vilket känns skönt. Tidigare har vi inte alls vetat vem vi kan ta kontakt med och då har den stackars gynläkaren, som inte alls har med saken att göra, fått bli den som fått ta allt. Han är i alla fall schysst. Fast han inte haft något med vare sig obduktion eller något annat att göra har han tagit på reda på vem som har hand om det och ringt och hållt mig uppdaterad. Trevligt att träffa någon som agerar professionellt.
Jaja, nu är det klart, bara att vänta på resten.
Alfreds presenter
Var förbi med lite presenter till lillhjärtat idag. Nu längtar jag verkligen tills stenen kommer upp, om man får säga så...? Det låter ju helt sjukt, jag längtar till mitt barns gravsten ska komma upp. Men ja, vad ska jag annars längta efter? Hur mycket jag än önskar så kommer han ändå aldrig tillbaka till mig, det enda jag kan göra är att hålla fint hos honom. Det är ju hans plats. Även om jag alltid bär med mig honom i hjärtat och han alltid kommer finnas inom mig, så är det ändå där han ligger och det är där han känns närmast. Jag vill få ordning där.
Jag vet att det låter helt sjukt, men så är det i alla fall. Det är hans plats och där ska det vara fint, det ska synas att det är ett älskat och saknat barn som ligger där.
Jag vill få dit stenen och plantera blommor, göra i ordning helt enkelt, något annat kan jag inte göra.
Idag fick han i alla fall en ros, ett litet hjärta och en sten det står kärlek på.
Grattis på 3-månadersdagen
Mamma älskar dig.
Fortsättning
Det enda jag kan tänka mig är att detta är en väldigt sjuk människa i stort behov av vård. Varför gör man annars en sådan sak? Tydligen har hon dessutom ett litet barn själv, ett levande barn. Det är så tragiskt, så fruktansvärt tragiskt.
Just nu är jag väldigt glad att vi valt att inte lägga ut några bilder på Alfred, det är just sånt här jag varit rädd för. Även om Alfred bara ser ut som att han sover på de flesta bilder så vet man aldrig vad folk kan använda bilderna till. Har du en gång lagt ut en bild på internet så finns den ju där, för alltid. Jag hade gärna lagt ut bilder, för jag vill att alla ska få se hur fin han är, men jag vill inte att andra ska kunna använda bilderna och utnyttja dem till sina egna sjuka syften. Det är tråkigt att det ska vara så, att man inte kan lägga ut fina bilder på sitt barn för att man är rädd för att någon ska sno dem. Det gäller ju även levande barn självklart, men det är känsligare när de är döda. Det finns så mycket sjuka människor där ute tyvärr.
Snart är det sommar
Jag kanske kan få ett annat barn att göra alla saker med, allt jag skulle gjort med Alfred, men jag kommer aldrig få göra det med honom. Han för evigt borta.
Och det gör ont!
Men ska jag vara ärlig tror jag att sommaren är ännu värre för P, eftersom han skulle varit föräldraledig då, jag tänkte jobba sommaren. Han hade många planer för vad de skulle göra och nu blir det ingenting med det. Livet är som vanligt, som det alltid har varit, men ändå inte. Vi gör samma saker vi alltid gjort, men det är något som saknas.
Någon kommer alltid saknas.
Hur f-n kan man fejka att ens barn har dött?!
Jag är med i en dold grupp på Facebook, en grupp för alla oss som förlorat våra barn som behöver någon att prata med, där vi kan prata ostört och utan någon som dömer oss. Tydligen är det nu en kvinna som blev medlem där i mitten av april, efter att hennes son "dött", som fejkat alltihop. Hon har snott en bild från internet på en pojke som föddes och dog 2006 och helt enkelt hittat på allting. De som var vän med henne på Facebook började fatta misstankar när hon skrev att även hennes äldre barn helt plötsligt dog igår. Man måste ju vara helt sjuk för att hitta på en sån sak!
Hur kan man utnyttja människor som går igenom helvete bara för att, ja vaddå, få uppmärksamhet? En otroligt sjuk människa.
Jag orkar inte ens bli arg, jag blir bara ledsen, väldigt ledsen. Jag förstår liksom inte vad man får ut av det. Varför gör man en sån sak?
På jobbet
Det kom in en liten bebis på jobbet igår, en liten, liten en, borde varit ungefär lika gammal som Alfred skulle varit nu. Dessutom såg det även ut att vara en pojke. Det blev lite för jobbigt, jag gick in på kontoret och gömde mig en stund tills bebisen hade gått. Sen blev det bättre.
Idag frågade en stammis vart jag hållit hus de senaste månaderna när han inte sett mig, just en sådan fråga jag varit rädd för, speciellt om det kommer följdfrågor, men det slapp jag den här gången. Jag sa bara att jag varit sjukskriven och sen var det inget mer med det. Inte en av de kunder som reflekterat över att jag varit gravid. Har haft in några sådana, men ingen som frågat eller sagt något än. Bara hoppas att jag slipper det även framöver.
Första natten avklarad
Egentligen var det jobbigaste spökena, ja, jag är rädd för spöken. Jag är helt säker på att det spökar i vår lägenhet, så därför vågade jag mig aldrig till att gå till vardagsrummet och slå på teven, vilket jag annars alltid gör efter jobbet. Nej, jag gick direkt till sovrummet och la mig i sängen, under täcket med musiken på. Lite ensamt var det, men nu är första natten gjord, så det borde ju gå att klara resten också.
Läskigt
Jaja, vi satt på jobbet och pratade om spöken och mediums (medier?) och nu ska jag sova, ensam. Bra Jenny, bra! På med hörlurarna med musik och ner i sängen direkt så kanske jag klarar mig utan större skrämsel.
Godnatt!
1:a maj-talet
Från 13.40 ungefär, men se gärna hela. Och nej P heter inte Robert.
Ensam
Jahapp, nu har jag lämnat av P och en kompis på flygplatsen, de ska till Göteborg och hälsa på en annan vän. Så vad ska jag göra nu? Ensam i fyra dagar. Ja, jobba såklart, men sen då? När inte jobbet distraherar mig längre? Jag funderade på att sova hos Ps föräldrar för att slippa vara ensam, men jag tror jag ska försöka sova själv, i alla fall en natt. Jag jobbar ändå till 23 ikväll, sen är det väl bara att gå hem och sova direkt, borde ju inte vara så svårt.
Nätterna är fortfarande svårast, dagarna går ganska bra, men kvällar och nätter är tunga. Och ensam har jag inte sovit sen innan Alfred dog, får väl se hur det går.
Det är visst skillnad på folk och folk
Jag har ingenting emot kungafamiljen och jag har inget emot lilla Estelle, men nu börjar det väl ändå gå till överdrift, det måste väl finnas intressantare saker att skriva om. Alla barn som dör alldeles för tidigt till exempel, alla självmord som sker bland unga människor. Det finns mycket intressant och som säkert skulle vara av mer intresse för allmänheten. Tänk alla föräldrar som sitter hemma och tror att de är alldeles ensamma. Skulle det inte vara bättre att informationen kommer ut så man ser att man inte är ensam att drabbas, ser att det finns fler som varit med om samma sak, så att man kan ta stöd av varandra? Så får väl de som inte vill läsa om döda barn bläddra förbi istället. Det skulle ju inte heller vara helt fel med information, man kan inte blunda för verkligheten. Barn dör, det är väl bättre att veta så man har möjlighet att förebygga det, istället för att låtsas som att det inte händer för att det är för jobbigt. Tänk hur många barns liv som hade kunnat räddas bara föräldrarna vetat vad de skulle vara uppmärksamma på och vetat att ligga på läkare och barnmorskor om något inte är som det ska.
Sen blir jag faktiskt jäkligt irriterad på att det görs skillnad på folk och folk, hade vi haft den vård som kronprinsessparet hade när de fick Estelle hade vår Alfred också levt idag. De är ju faktiskt bara människor de med. Det är jättebra att de fick bra vård, men det ska ju inte bara gälla dem, det ska gälla alla. Alla ska ha rätt till samma vård, oavsett om man är kronprinsessa eller ej.
Ut och resa
Ser det inte rätt trevligt ut?
En vecka i slutet på juli början på augusti, det har vi förtjänat.
Fantastiskt
Ja, men vi skippar väl sommaren i år va? Hoppar direkt till hösten. Och när vi ändå håller på kan vi ju skippa julen också och landa i, mars kanske...?! Ja, det låter bra, vi säger så.
En dag i sänder
Jag skriver inte så mycket nu. Jag vet inte, jag har inte så mycket att säga. Jag kan skrika ut min sorg och smärta dagarna i ända, men det vet folk redan.
Dagarna går. Sedan jag började jobba har jag inte ork till så mycket annat, en sak i taget. Det är faktiskt rätt skönt att jobba, dagarna går ju fortare om inte annat och det ger en möjlighet att tänka på annat. Hemma är jag ju mest, gör ingenting egentligen.
Vi försöker tänka framåt, på något sätt måste vi ju det. Men inte är det lätt inte.
Alfred har fått lite fler presenter idag
Fågeln jag köpte i Luleå,
en solcellslampa jag köpte idag,
och en ny lykta.
Nu blir det lite färg hos Alfred och så vill jag ju att det ska synas att det är ett barn som ligger där.
Såhär ser det ut idag. Krukan från i påskas ska jag ta hem när jag har bilen någon gång och när det blir varmare ska jag sätta ny jord och någon blomma där i. Nu är det bara att vänta på att stenen kommer på plats så vi kan fixa ordentligt hos Alfred.
Visst känns det sjukt att man sitter och väntar på att ens barns gravsten ska komma på plats...? Jag menar, av alla saker att glädjas åt... Men det är ju allt vi har, han ligger ju därnere under jorden och när jag inte får ha honom hos mig vill jag ju att det ska vara fint på hans plats. Jag kan inte göra så mycket nu, det ser mest rörigt ut. Men när det kommer lite gräs och en sten blir det nog bättre. Hur bra det nu kan bli när det är vårt barn som ligger där.
Jag har blivit väldigt blödig
Jag gråter för allt nu för tiden. På jobbet i förrgår var det en kille som ville lämna tillbaka fem paket tobak, jag tyckte så synd om honom som inte fick det så jag höll på att börja gråta. Och när kollegans sambo kom in strax före stängning och ville ha en korv och jag precis slängt dem så höll jag på att börja gråta igen. Jag tror ju faktiskt inte att det var hela världen att han inte fick sin korv, men jobbigt var det ändå.
För övrigt så var det en bra dag igår, en lång dag, men det var trevligt. En lång resa för en tretimmars kurs, men å andra sidan tror jag inte att jag klarat en åtta timmars kurs heller. Sitta i åtta timmar och inte kunna gå undan någonstans, nej det är för mycket för mig just nu, men tre timmar var skönt. Innan kursen knatade vi på stan, Alfred fick en liten fågel som tittar ner på honom och en nalle som han ska få när det inte är så lerigt. Vi åt en god asiatisk buffé till lunch och snackade skit hela tågresan hem. Skönt att få skratta och vara lite "normal".
Lulää
Ska på säljkurs. Tåg 05.40, hemma 20.21. Kurs 13-16. Jaja, vi kan ju shoppa lite.
International Bereaved Mothers Day 2012
Försöker jobba lite
Men i det här vädret känns det som lika bra
Åh, vad jag blir ledsen
Den fina lampan jag köpte till Alfreds grav har gått sönder. Antingen har någon slitit av den eller så har vaktmästarna haft sönder den när de fyllt på graven. Det sista kan jag ju förstå, men man kan väl i alla fall försöka vara försiktig.
Framsteg
Jag tycker det är jättebra att de tar tag i saker och ting och det även före händelseanalysen är klar, det betyder ju att även de tolkar det som att han kunnat räddas om man bara haft verktygen och kunskapen för att hantera den situation som uppstod, jag önskar bara att de gjort det innan. Varför ska något behöva hända innan förbättringar sker, varför?
Att vi nu väljer att gå ut med vår historia är ju för att få folk att förstå vad som kan hända när det inte finns sjukvård. Jag tror verkligen inte att folk förstår hur illa det är, det är nog ingen som gör det förrän de själva är i behov av sjukvård. Det är tragiskt att det ska vara så.
Åh vad jag älskar försäkringskassan...
Helt j-vla underbart! Tydligen kan de inte hitta mitt läkarintyg där det står att jag är sjukskriven till den 29 april, det har inte gått in när läkaren skickade elektroniskt (eller så har de tappat bort det, det är ju bara att välja). Jippie! Vilken jäkla tur att jag fick en kopia av läkaren då så jag kan skicka in den själv, kanske jag får några pengar i år om jag har tur.
Första dagen på jobbet
Första jobbdagen avklarad, det var tufft, men det gick. Fick samla mig en stund innan jag lyckades ta mig ner i butiken och gick undan några gånger när det blev för mycket folk, men jag klarade det. Det var skönt att det bara var fyra timmar och vi var rätt mycket personal, annars hade det nog blivit tufft. Nu är jag helt slut och måste samla mig för åtta timmar imorgon, får väl se hur det går. Så länge jag får göra andra arbetsuppgifter som jag blivit lovad ska det nog gå bra.
Första dagen är i alla fall avklarad och jag gjorde det utan att bryta ihop. Ett steg i rätt riktning.
