Det börjar bli varmt ute nu, snart är det sommar. Det gör mig bara mer och mer påmind att jag skulle haft en bebis hos mig nu. Jag tänker ibland, undrar vad vi gjort nu om Alfred varit här? Hade vi varit ute och promenerat med barnvagnen, hade vi suttit hemma och myst? Nej, det är ingen mening att tänka så, för Alfred är inte här, han kommer aldrig att vara här. Han kommer för alltid ligga på kyrkogården i sin vita kista, med sin lilla nalle och inget annat än jord omkring sig. Vi kommer aldrig få gå på barnvagnspromenader eller göra något annat heller för den delen.

Jag kanske kan få ett annat barn att göra alla saker med, allt jag skulle gjort med Alfred, men jag kommer aldrig få göra det med honom. Han för evigt borta.

Och det gör ont!

Men ska jag vara ärlig tror jag att sommaren är ännu värre för P, eftersom han skulle varit föräldraledig då, jag tänkte jobba sommaren. Han hade många planer för vad de skulle göra och nu blir det ingenting med det. Livet är som vanligt, som det alltid har varit, men ändå inte. Vi gör samma saker vi alltid gjort, men det är något som saknas.

Någon kommer alltid saknas.