Valborg
Jaha, det är visst Valborg idag. Hoppas ni har det trevligt allihop. Själv tänkte jag ägna kvällen åt lite True Blood, äta lite popcorn och dricka te. P jobbar och jag var verkligen inte sugen på att ge mig ut i vimlet och titta på någon brasa. Mycket folk är inte min grej just nu.
Ska försöka samla kraft till att börja jobba imorgon. Jepp, imorgon börjar jag. Får se hur det går, jag tar en dag i taget. Jag är så trött på att bara gå hemma, vara ensam med mina tankar. Men som sagt, vi får se hur det går, jag kan inte annat än prova.
Till er som bor här i stan vill jag bara säga att gå och lyssna på Lars-Åke Mukkas tal på Kupoltorget imorgon kl 11. Han kommer prata om sjukvården och bland annat nämna oss i sitt tal. Hoppas vi ses där!
En dröm
Jag drömde om Alfred i natt. Först var han en liten bebis, sen var han kring året, sa pappa och knatade omkring. Helt plötsligt gick han ut genom dörren och försvann, spårlöst borta. Som att han bara försvunnit i intet.
Det gör så ont.
Valborgfint hos Alfred
Jag har provat spruta citron på blommorna så jag hoppas de får vara ifred nu. Ska vänta lite tills de slagit ut så ska jag spruta hårspray, fick det som tips på blomsteraffären.
När det börjar bli varmare ska jag byta ut nallarna och göra lite mer vårigt där, men det är svårt nu när det är flera plusgrader ena dagen och snöstorm nästa dag.
Du är så älskad
Att leva i en dröm
They say there is a reason
They say there is a reason
They say that time will heal
But neither time nor reason
will change the way I feel
For no one knows the heartache
that lies behind our smiles
No one knows how many times
we have broken down and cried
We want to tell you something
so there won´t be any doubt
You´re so wonderful to think of
but so hard to be without
/Författare okänd
Wordfeud
Om det funnits sjukvård
Idag har vi träffat en kvinna från gruvtolvan, hon är skyddsombud på LKAB och arbetar för att förbättra sjukvården här uppe. Gruvtolvan var i kontakt med pappa redan några dagar efter att vi förlorade Alfred och ville prata med oss, men pappa sa då att vi får avgöra själva när och om vi känner att vi är redo för det. Jag vet egentligen inte om vi någonsin kommer bli redo, men vi känner att vi måste göra det här. Vi kommer ju aldrig få vår lillla Alfred tillbaka, men om vi kan göra något för att ingen annan någonsin ska behöva förlora sitt barn på samma sätt så måste vi göra det. Om vi kan göra något för att ingen överhuvudtaget ska behöva riskera att dö på grund av den bristfälliga sjukvården här så måste vi göra det.
Det är ju helt sjukt egentligen, vi har t.ex inget bb och ingen akutkirurgi, tolv mil till närmsta sjukhus, en väg ut från stan, som dessutom ofta är avstängd, och en helikopter som sällan kan lyfta på grund av dåligt väder eller slut på flygtimmar. Är det fullt i Gällivare eller Sunderbyn spelar det ju heller ingen roll om vägen är öppen, ambulansen får ändå inte åka. Så ska det inte vara, så får det inte vara! Även om det inte alltid kostar liv, så ger det ju onödigt långt lidande för sjuka eller skadade människor att behöva vänta på vård.
Jag är fullt övertygad om att ifall vi haft fungerande sjukvård här så hade vi haft Alfred hos oss idag. Det största felet begicks självklart av barnmorskan som gjorde så in i h-vete fel, hon gjorde inte sitt jobb helt enkelt. Alla människor kan göra fel, det är självklart, men när det gäller liv får man inte chansa. Faktum är dock att de flesta barn som föds i säte överlever, vårt gjorde det inte. Varför? Ja, mest troligt på grund av att vi inte har vare sig bb eller akutsjukvård, sedan komplicerades ju även situationen av Alfreds ryggmärgsbråck och vattenskalle. Jag vill inte anklaga personalen på akuten, jag är helt övertygad om att de gjorde så gott de kunde efter de förutsättningar som var. De hade varken kompetens eller verktyg att hantera den situation som blev och det är inte deras fel. Om någons så är det väl landstingets, det är ju de som stänger ner allt.
Med det långa avstånd vi har till bb så borde inte förlossningen i Gällivare någonsin säga åt blivande föräldrar att inte komma in, alla ska alltid få komma in, förstagångsföderska eller inte. Vi har tolv mil till bb för fasiken! Anledningen till att de inte vill att man ska åka in är ju för att det är så långt att åka, men just därför borde de istället säga åk! Hade vi haft bb här i stan hade det inte ens varit någon diskussion, då hade vi åkt direkt jag fick värkar, visst hade vi kunnat göra det till Gällivare också trots att de sa nej, men det gör man ju inte, man litar ju på vad sjukvården säger åt en. Hade bb funnits här så hade ingen sagt att vi skulle vänta och då hade det mest troligt upptäckts hur han låg. Men som läget är nu hade det antagligen inte haft någon betydelse om vi kommit in tidigare, det finns ju ändå ingen akutkirurgi, de hade inte kunnat göra akutsnitt.
Så ja, Alfred dog för att barnmorskan inte gjorde sitt jobb, men trots det hade Alfred kunnat överleva, om vi bara haft sjukvård som klarat att hantera situationen. Det är just därför vi känner att det är viktigt att gå ut med det. Folk behöver få veta vad som kan hända när det inte finns fungerande sjukvård. Om vår historia kan få folk, och framförallt politikerna, att inse det, och få sjukhusen att ändra sina rutiner, så är det oerhört viktigt att vi berättar vår historia. Inga fler bebisar ska behöva dö helt i onödan.
Igår var vi på andra äventyr
Shoppade såklart, var på bio och på museum. Tittade på 300 års mode bland kläder, bordsdukningar och porslin från 1500-talet till idag, möblemang från några hundra år tillbaka till idag och hur inredningen såg ut samt hur olika högtider har firats genom åren. Intressant!
2 månader
Grattis hjärtat på din 2-månadersdag. Vi saknar dig och älskar dig!
Har lärt mamma lite historia idag
Allt från forntid och vikingar till nutid. Spännande!
Nu tänkte jag att jag skulle få skratta lite
Ute på vift
8 veckor
Fuck you försäkringskassan!
Lite kan de väl tänka till, lite lite. Det är ju för f-n bara att läsa på anledningen till sjukskrivningen. Åh vad less jag blir, jag orkar inte ringa dit igen.
Stjäla från en grav
På jobbet
Normalt
En fin gåva
Fick en fint halsband av P:s kusin med posten häromdagen. Hennes mans kollega har gjort den.
Hos Alfred idag
Tack fina Nina för att du köpte och skickade änglalampan, nu är det aldrig mörkt hos Alfred!
Mamma, min mamma
Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mig
varthän jag än vill
Flyger dit du är
och följer ditt liv
Fast du inte ser mig
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dig
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dig och flyger ner
och ger en puss på din kind
Jag samlar dina tårar och
fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får
ha mig intill dig
närhelst du än vill
ge mej all världens kramar
Vad jag än vill och lite till
för du vill visa din kärlek
ge mig allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden och ända hit
Jag säger stolt till de andra
små änglarna som är här
-Titta! De e min mamma
och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släcks i varje hus
för jag är den stjärna
som lyser stark och klar
jag är ljuset inom dig
som alltid stannar kvar..
Författare okänd
Tårta!
Mitt lilla hjärta
Vad händer efter döden?
Jag läste en text häromdagen av en kvinna vars son dött i en olycka, jag tror han var 16 eller 17 år. Hon skrev att hon gärna önskade att det fanns ett liv efter döden för då skulle hon få möta sin son igen. Men sen skrev hon att hon då var rädd för att hennes son skulle se och vara medveten om allt han missar. Han ville ju inte dö, han ville leva. Därför hoppades hon för sin sons skull att det inte fanns något liv efter döden, bara mörker. Hon ville inget hellre än att få träffa sin son igen, men för att han inte skulle behöva lida av att vara död, hoppades hon att hon inte skulle göra det.
Jag tyckte det var fint.
Vet inte vad jag tycker om att det bara är ett mörker efter döden dock. Men jag förstår hennes tanke.
Mörkerpanik
Jag skulle gå till Alfred igår eftersom det snöat så mycket och jag tänkte att alla ljus säkert slocknat, men jag orkade inte, jag orkade verkligen inte. Sen kunde jag inte somna på kvällen för jag fick panik att det skulle vara mörkt hos Alfred, jag klarar inte att det är mörkt.
Nu har jag i alla fall varit där och ett ljus brann fortfarande tappert, så nu kan jag slappna av igen. Han hade det inte helt mörkt. Nu brinner det också där några dagar igen.
Jag måste verkligen köpa någon typ av lampa som tänds när det blir mörkt, så kanske jag blir lite lugnare. Då vet jag i alla fall att det alltid lyser, även om jag självklart vill ha tända ljus där också. Ljusen i lyktorna slocknar inte av snö och blåst, men ibland är det svårt att hålla koll på dagarna och veta vilken dag jag tände dem och när de måste bytas. Med en lampa kanske jag kan slappna av lite mer.
Förstår jag?
Nej jag tror inte att jag förstår. Det känns som att jag lever utanför mig själv, som att det här inte är livet. Jag väntar på att livet ska börja.
Kan man någonsin förstå att ens barn har dött? Han är verkligen död, han kommer aldrig tillbaka. Det lilla barnet som jag haft inuti mig i nio månader, som jag känt sparka, som jag sjungit för och pratat med. Det lilla barnet som kramade mitt finger med sin hand, som jag har hållit i mina armar. Han är död, förevigt död.
Nej, jag förstår inte. Ska jag leva med det här hela livet, sorgen efter ett barn? Efter mitt barn? Har jag verkligen förlorat ett barn, är han verkligen död, verkligen borta? Hur kan man förstå? Hur kan man acceptera?
Jag tror inte att man någonsin förstår.
Tillbaka till jobbet?
Idag satt vi och pratade om hur jag känner inför att gå tillbaka till jobbet. Jag är ju sjukskriven till den 29 april, så det är ju inte så länge kvar tills det är meningen att jag ska börja jobba. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Dels känner jag att jag vill gå och jobba, eftersom det är jobbigt att bara gå hemma också, men samtidigt känner jag lite panik över det. Panik över att träffa alla arbetskamrater och alla kunder, speciellt de kunder som visste att jag skulle ha barn och säkert inte vet vad som hänt. Jag vill prova jobba, men samtidigt vet jag inte om jag orkar. Framförallt vet jag att jag inte kommer orka gå tillbaka till ordinarie skift och stå åtta timmar i kassan, det känns inte riktigt realistiskt just nu. Helst hade jag velat jobba bara några timmar om dagen, men eftersom vi har skift så vet jag att det blir svårt att ordna. Jag ska i alla fall försöka ta mig in på jobbet nästa vecka och prata med chefen och se hur vi kan lösa allt praktiskt. Ska jag gå tillbaka till ordinarie skift på en gång, så kommer jag inte orka, det vet jag. Om det går jobbar jag gärna stängningsskift eftersom det då är lite lugnare, då slipper jag träffa så mycket folk, men vi får se. Jag ska prata med chefen nästa vecka och sen ska jag fundera om jag orkar gå och jobba, men jag vill verkligen försöka i alla fall.
Sitter på farmor och farfars gård och grillar korv
Lite plugg kanske
Livet före Alfred och livet efter Alfred, det är så vi lever nu.
Påsken
Vi spenderade påsken uppe i mammas och pappas husvagn på Torne Träsk. Vin, kortspel, umgänge, grillad korv och massor med godis.
Solsken och fjälluft.
Nu är vi hemma i verkligheten igen. Alfreds ljus brinner, som det gör varje kväll vi är hemma.
Älskade Alfred!
Åh vad jag hatar harar!
Vad jag än sätter på graven så äter de upp det, och de blommor de inte äter drar de iväg och sliter sönder. Och allt jäkla harbajs över hela graven. Åh, jag blir så ledsen. Vill ju att Alfred ska ha det fint där. Fick tips på illaluktande pinnar man kan sätta med blommorna som hararna undviker, men hon som föreslog det visste inte vad de hette. Måste kollas upp.
Gårdagen och lite gravstensångest
Jag vaknade inatt och hade sån ångest över gravstenen som beställdes igår. Jag vet inte egentligen vad jag är missnöjd med, det är väl bara ångest, det går ju liksom inte att vara nöjd över sitt barns gravsten. Är väl bara rädd att jag inte ska vara nöjd med den när den väl är klar. Men jag vet inte, vi ville ju ha den så enkel som möjligt, men nu började jag fundera om vi skulle ha någon mer text eller någon figur på den. Det var ju inte det vi ville från början. Hoff, ja, jag vet inte. Till midsommar kommer den levereras iaf.
Läkarbesöket igår gick väl sådär. Läkaren vi träffade hade inget med händelserapporten att göra, han ville bara träffa oss för att se så vi inte blev bortglömda någonstans. Det var ju trevligt, men inte vad vi väntade oss direkt. Han skulle iaf prata med de som har hand om rapporten så vi får besked snart. Han var rädd för att obduktionsrapporten blivit liggande någonstans, för den borde vara klar vid det här laget. Inte för att jag tror att den kommer visa något annat än det vi redan vet. Det enda han kunde se var att moderkakan inte innehöll något virus, men det var ju inte väntat heller.
Vi pratade istället om eventuella kommande graviditeter. Han sa att vi kan få specialistvård i Gällivare om vi önskar det och att vi iaf kommer få extrakoll med tanke på Alfreds ryggmärgsbråck. Har man fått ett barn med ryggmärgsbråck är visst risken stor att även kommande barn får det, även om nu Alfreds var så litet att det inte skulle ha påverkat hans liv särskilt mycket. Det kommer iaf hållas koll på om vi får fler barn.
Han rekommenderade mig också att börja med folsyra redan nu, eftersom man tydligen ska äta det flera månader innan man blir gravid för att det ska ha någon effekt. Det är ju ingen som egentligen vet vad som orsakar ryggmärgsbråck, men man tror att folsyra hjälper.
Han tyckte inte heller att vi skulle vänta med anmälan eftersom den ändå inte har något att göra med om sjukhuset gör en egen anmälan. Så vi tänkte diskutera det med kuratorn idag, hon skulle hjälpa oss med den.
Ja, egentligen en något onödig resa till Gällivare, det var ju ingenting vi inte kunnat ta på telefon. Men det var trevligt att träffa en bra läkare för en gångs skull, det hör ju inte till vanligheterna.
Händelserapport
Är på väg till Gällivare nu för att träffa en barnläkare och gå igenom händelserapporten. Jag är jättenervös. Inte så mycket egentligen för vad han ska säga, vi vet ju redan vad Alfred dog av, men ja, det känns jobbigt att gå igenom allting igen. Sen är jag orolig för om han verkligen har pratat med alla inblandade eller om han bara tänker läsa från rapporten.
Jag har skrivit en lapp med alla frågor som jag gick igenom med kuratorn igår, men om han inte haft kontakt med någon är det väl inte mycket han kan svara på.
Vi vill ju också veta hur sjukhuset kommer agera nu, om de kommer göra en egen anmälan, men jag hoppas inte på för mycket.
Det känns som att mötet kanske tar en halvtimme max och vi får inte veta ett dugg som vi inte redan vet.
Ja, vi får se hur det går. Håll tummarna att det går bra!
Lite färg till Alfred i alla fall
Förfrågan på sten skickad
Jag och mamma tänkte gå och göra lite påsk hos Alfred idag. Köpa någon påskblomma och lite påskris kanske. Jag vet inte, jag är så dålig på sånt där. Vi får se vad vi hittar helt enkelt.
Fina lilla Alfred
Han var så himla söt, världens finaste lilla Alfred. Så söt mun och så gosiga kinder. Så fin! Och han kommer aldrig få bli stor. Vi kommer aldrig få se hans ögon, aldrig se honom växa upp. Aldrig få veta vilken slags människa han skulle blivit.
Jag tittar på hans bild och kan inte förstå att jag skapat något så vackert, att vi skapat något så vackert.
Jag kommer aldrig få hålla i honom igen, aldrig få höra honom skrika. Han kommer aldrig få lära sig prata, aldrig lära sig gå. Han kommer aldrig få sitta i en gunga, lära sig cykla eller bli kär. Han kommer aldrig få göra någonting. Bara ligga där i sin kista och tillslut bli ett med jorden.
Enbart på grund av slarv.
Jag tog ett stort steg idag
Nu har jag varit in där en gång, så nästa gång kanske blir lättare, vem vet, kanske orkar jag till och med stanna till och säga hej.
Men inte än. Det får vara nog för ett tag att jag i alla fall tog mig in genom dörren.
