Han var så himla söt, världens finaste lilla Alfred. Så söt mun och så gosiga kinder. Så fin! Och han kommer aldrig få bli stor. Vi kommer aldrig få se hans ögon, aldrig se honom växa upp. Aldrig få veta vilken slags människa han skulle blivit.

Jag tittar på hans bild och kan inte förstå att jag skapat något så vackert, att vi skapat något så vackert.

Jag kommer aldrig få hålla i honom igen, aldrig få höra honom skrika. Han kommer aldrig få lära sig prata, aldrig lära sig gå. Han kommer aldrig få sitta i en gunga, lära sig cykla eller bli kär. Han kommer aldrig få göra någonting. Bara ligga där i sin kista och tillslut bli ett med jorden.

Enbart på grund av slarv.