Klockan är över tio på en söndagkväll och barnet är fortfarande vaket. Mamman hade behövt en dusch, räkningarna är obetalda, leksaker är utspridda överallt, lister ska skruvas fast i barnets rum och julpyntet är kvar i källaren. Oh, the joy! Ser framemot måndagen ... 

Just nu känner jag mig sjukt handikappad, kan inte göra mycket alls. Det började med en förkylning och feber, en förjäkla hosta på nätterna som nu dessutom slagit ut ryggen. Ont som F-A-N gör det i alla fall. Det är precis en punkt på revbenen på ryggen, aj! Jag hoppas verkligen inte det är en spricka ( jo, man kan få det om man hostar tillräckligt mycket har jag läst) eftersom det då tydligen bara blir värre och värre i två veckors tid innan det blir bättre igen. Seriöst, det kan inte bli värre. Alltså, värk kan jag leva med, det har jag gjort i femton år med mina knän ändå, men den där jäkla smärtan som kommer så fort jag böjer mig åt vänster eller råkar lyfta något. AJ! Jag brukar vara smärttålig, men just då skriker jag rakt ut och skrämmer slag på det stackars barnet som inte förstår vad som händer.Jag rättade lite arbeten liggandes på golvet idag, det går det också. 

Det är exakt då man blir det. Kroppens sätt att säga, nu räcker det! Dags att ta det lugnt! Synd att jag inte har tid med det bara ...

Såhär illa kan det gå när man är stressad och trött ... Jag råkade köra över Eilas ryggsäck med bilen, innehållandes hennes matlåda. Jaja, jag behövde inte dela maten i alla fall, det skötte bilen. 

Tog en tripp förbi Alfred idag, det har kommit så jävulusiskt mycket snö och någon måste ju skotta. Jag är så ledsen att jag så sällan är där, men att jobba heltid och ha ett barn ensamt i princip på heltid, det tar på krafterna. Jag vet att han vet att jag älskar honom ändå, och tänker på honom varje dag. Men i mitt hjärta hade det känts bättre om jag hunnit dit i alla fall en gång i veckan och om orken funnits till det. 

Att få krypa ner i sängen bredvid denna fantastiska människa varje kväll, känna hur hon gosar in sig i mig. Att få vakna av hennes prat varje morgon, även om det är alldeles för tidigt. Det är något jag aldrig skulle byta bort, aldrig någonsin skulle jag byta bort det. Hennes kärlek är värt mer än någonting annat. 

Det är så mycket jag skulle vilja skriva och säga här, så mycket jag vill få ur mig. Men jag känner en begränsning, jag kan inte, vill inte skriva allt. Och då hamnar jag i det att jag inte kan skriva någonting istället. 
Känner en liten sorgsenhet i det att träden böjer sig för snön, men vackert är det. Otroligt vackert.