En gammal själ
EN GAMMAL SJÄL
Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen.
De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.
“Jag vill dit”, sa den gamla själen.”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”
“Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. “Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”
“ Jag vet”, sa den gamla själen. “Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”
“ Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.
Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.
“Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. “Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra , inte oss själva ens.
Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.
Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.
Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.
För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.
Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.
Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.
Jag måste bara
Stekt kalv lever med kul potatis
Fredag igen
Alfred fick en granne igår, en 24-årig kille. Så tragiskt!
Bowlinghallen ska bjuda sina anställda på mat idag och jag är inte bjuden.. Ska åka upp till mamma och pappa i husvagnen istället och andas lite fjälluft. Åker väl hem imorgon och hämtar P om det är fint väder, annars blir vi hemma. Får hoppas på lika fint väder som idag, solen skiner och det var faktiskt ganska varmt när jag satt en stund hos Alfred. Nästa vecka ska jag försöka göra lite påskfint där. Klart Alfred också ska få fira påsk.
Ja, vad ska man säga, dagarna går. Framåt.
Fem veckor
Fem veckor har det gått imorgon. Fem långa veckor. Känns som en evighet, men samtidigt som att det var alldeles nyss.
Vi älskar och saknar dig Alfred, i all evighet!
Funderingar på gravsten
Kvällarna är jobbiga
Jag har visst varit snäll
Funderingar
Barnläkaren från Umeå gav order på telefon om att Alfred skulle hållas nedkyld på grund av blödningen han hade i huvudet. Barnläkaren tog alltså beslutet om nedkylning utan att ha undersökt Alfred, dock tog han samma beslut flera timmar senare när han väl kom till Kiruna och hade gjort en undersökning, så jag antar att han tyckte det var rätt beslut. Narkosläkaren som tog hand Alfred här på akuten ville istället värma upp honom för att på så sätt få igång syresättningen, men fick inte för barnläkaren. Narkosläkaren tyckte att eftersom blödningen var direkt under huden och inte under skallbenet eller i hjärnan, spelade det ingen roll om han hölls nedkyld, eftersom man främst gör det vid blödning i hjärnan.
I Umeå, när de sagt att Alfred inte skulle klara sig och jag frågade varför de inte försökte göra något åt blödningen i huvudet, sa läkaren att blödningen inte var det största problemet utan det var att de inte fick igång syresättningen. Jag vet att en specialistbarnläkare antagligen har mer kunskap om vad som ska göras än en narkosläkare på ett sjukhus som har varken barnsjukvård eller akutkirurgi, men jag kan ändå inte släppa det. Om nu syresättningen var det största problemet och inte blödningen, varför värmde de då inte upp honom för att få igång syresättningen? Nu var det ju flera saker som bidrog till att Alfred dog och det ena kan inte utesluta det andra, men om det hade kunnat hjälpa att värma upp honom som narkosläkaren sa, varför provade man inte med det? Tänk om det hade fungerat?
Jag kan bara inte släppa det. Vi ska träffa en barnläkare från Gällivare nästa vecka, som ska gå igenom händelserapporten, jag hoppas vi får några svar då. Förhoppningsvis har han varit i kontakt med barnläkaren från Umeå, annars får jag väl försöka få tag på honom själv så jag kan få några svar. Just nu känner jag mig mest förvirrad och fundersam på varför barnläkaren tog det beslut han gjorde och varför narkosläkaren tyckte annorlunda. Jag vet inte vem som hade rätt och det stör mig. Vi kommer inte kunna få några svar på om en uppvärmning hade fått igång syresättningen och att han genom det hade överlevt, men jag vill bara veta varför läkarna inte var överens om det.
Jag kan bara inte släppa det.
Välja barn
Som sagt alla för göra som de vill, men det gör ändå ont, jävligt ont!
Regn?!
Otrevligt!
Nu måste jag verkligen till Alfred och se så det lyser, men hur ska jag kunna tända ljus i det här regnet? Och när det väl har slutat lär det väl frysa på så det blir isbana.
Jag får väl avvakta en liten stund och hoppas på det bästa. För sen ska jag till Alfred.
Saknad!
Åh, jag vill ha min lilla pojke!
En trevlig kväll
Det var faktiskt skönt att få komma bort och tänka på annat en kväll, även om tankarna ofta går till Alfred och jag har svårt att skratta och slappna av. Jag kan ju inte direkt säga att jag hade kul, det är en lång, lång väg kvar dit. Men en trevlig kväll.
Spelkväll
1 månad
Grattis Alfred på din 1-månadersdag! Vi ses igen i framtiden. Mamma och pappa älskar dig!
En glad överraskning
Jag hatar fredagar!
För exakt fyra veckor sen, kl 09.28 kom vår älskade prins till världen. Efter att ha fått kämpa så under förlossningen och blivit sliten och dragen i andades han inte, men hade en svag puls. De kämpade för att få igång honom och gick sedan iväg med honom för att lägga honom i respirator. En liten stund senare, men en evighet för oss, fick vi träffa vår son för första gången, världens finaste lilla pojke.
Vid ett-tiden kom en läkare från Gällivare som inte gjorde ett smack. Vid halv tre kom neo-läkaren från Umeå, som i alla fall kunde ge oss lite svar. Han var stark, men det var ändå allvarligt. Strax före fem fick vi beskedet att läget var väldigt skört, men han levde än i alla fall och kämpade. Sedan åkte jag och min älskade son till Umeå, tillsammans med neo-teamet. Kvart över sex kom vi fram. Vid halv åtta fick jag beskedet att de inte kunde göra mer för honom, förlossningen hade gjort honom för svag och strax före åtta somnade en ängel in i famn.
Alfred, alltid älskad, aldrig glömd och saknad i all evighet.
En "bättre" dag idag
Var på kyrkogården med Alfreds farmor och farfar på dagen och lämnade blommor, lykta och en liten ängel. Jag och mamma var på minnesmusik i krematoriet nu ikväll och tände ljus för Alfred och sedan for vi en sväng till förbi Alfred och hälsade på och såg så det lyste. Det är verkligen otroligt vackert på kyrkogården när det är mörkt ute och alla ljus lyser, men fy vad det gjorde ont att lämna honom där i mörkret.
Usch , det ser så tråkigt ut där nu, men det är inte så mycket man kan göra innan marken tinar. Och just när han inte har någon sten heller.
Fina medmänniskor
De vackraste barnen som dör
Det är de vackraste barnen som dör
de som ingen ondska berört
de som är mjukare än andra,
kärleksfullare
Det är de vackraste barnen som dör
läggs i jord istället för armar
och ljuset från deras ögon
slocknar
Det är de vackraste barnen som dör
medan hjärtan gråter
förbittrade, stela,
livsberövade.
Oförtjänta kom de
välsignade gick de,
de vackraste barnen som dör.
/Okänd
Jag orkar inte varje dag
Jag vill att det ska vara en fin plats, en plats för glädje också. Jag vill kunna ha fina stunder med honom, men det kanske kommer sen. Just nu är det bara alldeles för jobbigt.
Jag tänder i alla fall hans ljus här hemma varje kväll, det känns fint.
Mer information och kontroller är nödvändigt för gravida.
Det är konstigt egentligen hur lite man får veta under graviditeten om saker som kan gå fel. De flesta vet ju att de första tolv veckorna av en graviditet är de mest kritiska, men sen då? Sen tror ju de flesta att det är lugnt och att man ska få med sig ett levande barn hem, och det får ju de flesta också, men inte alla. Att saker kan gå fel senare under graviditeten är det ingen som informerar om. Alla fel som kan upptäckas vid ultraljud är det ingen som nämner, att barnet faktiskt kan dö i magen är det ingen som nämner, och det är faktiskt betydligt vanligare än man tror. Och sen om allting faktiskt går bra och barnet är friskt, så inte får man någon information om vad som kan gå fel under förlossningen. När vi var på en förlossningsförberedande kurs så vägrade barnmorskan som höll i den att prata om sådant som kan gå fel, hon bytte samtalsämne hela tiden så fort någon tog upp det och sa att, ja men det kommer inte drabba er så det behöver vi inte prata om. Vadå inte drabba er? Det kan väl inte hon veta, det kan drabba alla. Jag kan ju förstå att man inte vill skrämma upp blivande föräldrar genom att nämna sådant som kan gå fel, men det kan ju ändå vara bra att man är medveten om det. Det kan faktiskt vara bra för blivande föräldrar att veta om eventuella komplikationer vid sätesförlossning, eller i de fall där man måste använda sugklocka, eftersom detta ändå är relativt vanligt. Istället för att föräldrar ska stå där vid förlossningen och tro att allt är lugnt, när det kanske inte är det, bara för att ingen informerat om eventuella komplikationer. Ingen vill tänka att små barn kan dö, men det händer ju, det slutar inte hända bara för att man inte pratar om det.
Visst bör de inom sjukvården veta vad som är bäst att göra vid en förlossning, det vet ju inte föräldrarna. Det hjälper ju ingen att hysteriska föräldrar står där och säger att ni får inte använda sugklocka för barnet kan dö, om det verkligen är det enda som kan göra att barnet överlever. Men att man vid frågor svarar att det där behöver ni inte veta något om för det kommer inte hända er, är så fel det kan bli. Om blivande föräldrar är oroliga, så tycker jag att barnmorskan eller läkaren ska svara, men de kan samtidigt säga, att det är ovanligt att något går fel, för det är det ju, men det betyder inte att det aldrig händer. Och det hjälper inte att förneka det heller, för då står man där sen efteråt utan att få med sig barnet hem och tänker att de sa ju att detta inte händer. Läkaren från Umeå som tog hand om Alfred på eftermiddagen var helt ärlig och sa som det var. Han sa helt enkelt att det finns en risk att han inte överlever, men självklart har vi ändå förhoppningar om att han ska göra det annars skulle vi inte ens försöka. Det är det enda rätta tycker jag, även om det kanske ändå inte gick in för oss just då, i alla fall inte för mig.
Självklart menar jag inte att man ska gå behöva gå och oroa sig hela graviditeten att något ska gå fel, men det kan ju ändå vara bra att vara medveten om det. Om inte så för att veta vad man bör hålla koll på. Till exempel det här med minskade fosterrörelser senare i graviditeten. De flesta tror ju att rörelserna ska minska eftersom barnet har mindre plats att röra sig på, men så är det inte. Barnet rör sig annorlunda ja, men de ska inte röra sig mindre. Vet man det så är man mer uppmärksam på barnets rörelser redan från början och kan därför åka in direkt man känner att något fel.
Många gravida skyddar sig under hela graviditeten och vägrar läsa om något som kan gå fel, och ja det är väl upp till var och en. Jag kan ju förstå det också, barnet mår ju inte heller bra över att man oroar sig. Men jag tycker ändå att det borde finnas mer information. Barnmorskor borde ge mer information, och framförallt borde det vara obligatoriskt med ultraljud senare i graviditeten, inte bara kring v.18-20. Ett ultraljud i vecka 30 hade visserligen inte hjälpt oss i det fallet att Alfred låg med rumpan ner, men det hade kunnat uppmärksammas att han hade vattenskalle och ryggmärgsbråck, vilket i sin tur mest troligt lett till kejsarsnitt. Och ja, då hade vi mest troligt haft Alfred hos oss idag. Visserligen vet vi inte om hans vattenskalle var så pass stor att det var därför han fastnade och vi vet inte heller om de på akuten var mer hårdhänta än nödvändigt när de försökte få ut honom. Det är heller ingen mening att spekulera i, men vid kejsarsnitt hade Alfred levt, det är väl det enda vi kan vara rätt säkra på.
Vi trodde ju aldrig att något skulle gå fel. Visst vet man att barn dör i magen eller att saker kan hända vid förlossningen, men det är ju så ovanligt, eller det händer inte oss. Om man vet att saker kan gå fel, så tror jag man är mer uppmärksam och också står på sig mer mot läkare eller barnmorskor som påstår att allt är lugnt. Och just eftersom saker kan gå fel, borde det finnas fler kontroller. Det borde vara obligatoriskt med ultraljud senare i graviditeten. De enda som får det är ju de som redan förlorat ett barn, eller har haft en problemfylld graviditet. Väntar man första barnet eller om allt gått bra under graviditeten får man ingen koll, för då förväntas allt gå bra. Det krävs alltså att ett barn ska dö för att man ska få de kontroller som alla egentligen borde ha rätt till. Hur sjukt är inte det?
De flesta barn överlever, det är sant, men alla gör inte det. Alla hade inte heller överlevt om föräldrarna vetat vad som kunde gått fel, eller om man fått fler kontroller, men en hel del hade faktiskt gjort det och det är tragiskt.
Egentid med Alfred
Helst ville jag bara ta en spade och gräva upp honom igen, få hålla om honom, mitt lilla barn!
Jag måste verkligen hitta en lykta och sätta dit, det är så tråkigt med de här ljusen. Men det verkar svårt att hitta här i stan. Tänkte titta på Fonus, men de hade hunnit stänga när jag kom dit. Har hittat många fina på Internet, men det tar ju ett tag innan de kommer och helst hade jag velat ha nu. Dessutom verkar de flesta vara för batteridrivna ljus, men jag vill ha riktiga. Det känns mycket bättre.
Tyvärr har P:s föräldrar fått slänga de flesta av blommorna eftersom harar varit där och tuggat på dem. Så tråkigt, jag vet inte vad man kan ha för blommor som de inte tycker om? Jag fick rensa bort en massa harbajs också, det vill jag inte ha på graven. Det ska vara fint där Alfred sover. Min lilla prins!
Jag gick runt och strosade lite på kyrkogården sen, tittade på gravstenar. Usch vad många barngravar det finns, det gör ont i hjärtat! Försökte få lite inspiration till Alfreds sten, men jag tror vi bestämt formen i alla fall. Nu återstår att bestämma vilken typ av sten och vad det ska stå på den. Jag vill inte stressa, för jag vill att det ska bli rätt, men samtidigt är det lång leveranstid på stenar så jag vill beställa så fort som möjligt så vi hinner få den lagom tills sommaren.
Men det är så svårt.
Osynligt barn
så ofantligt mycket.
Någon som aldrig tidigare existerat.
En gång var det bara du och jag,
samma som nu.
Men något hände däremellan,
du blev far och jag blev mor.
Nu är det bara du och jag
och ett osynligt barn.
Om någon ser oss
komma gående, sida vid sida,
ser de inte det skrattande barnet
vi håller i handen mellan oss.
Vi är föräldrar
som bär vårt barn inom oss,
osynligt för världen.
Förneka inte mitt barn
Jag vet att folk antagligen menar väl med sina kommentarer, men man säger inte så ändå. Jag orkar inte ens besvara det, för vad ska man svara? Vi vill inget hellre än att ha ett levande barn, men vi vill ju ha vårt barn.
Därför blev jag så glad av fina Jessickas kommentar här nedan om att hon varit till Alfred och fotat honom och hans kusin Oskar tillsammans eftersom hon så gärna ville ha ett kort på dem. Du vet inte hur glad det gjorde mig Jessicka. Tack! Du visar att han faktiskt finns, han är någons kusin och kommer alltid vara. Även om han inte kan finnas med oss här på jorden, så kommer han alltid finnas med oss ändå.
Vi tänker inte bara glömma och gå vidare och skaffa ett nytt barn så vi kan låtsas som att Alfred aldrig funnits, varför skulle vi? Ingen skulle väl säga till någon vars mamma eller pappa dött att det är ju bara att skaffa en ny? Varför säger man då det till någon som förlorat ett barn?
Förlängd sjukskrivning
Läkaren bad i alla fall om ursäkt och sa att det inte stod det i det han hade läst. Sen läste han igenom min journal i alla fall. Ja, vad ska man säga, läkarna tar ju patienter på löpande band, men man borde ju i alla fall kunna räkna med att de läst igenom ens journal innan man kommer dit. Jag hade tid kl elva och kom dit kvart i, innan jag fick komma in till honom kanske tio över så hade han redan haft tre patienter före mig....
Men han hade ett väldigt bra bemötande efter det i alla fall. Han tyckte vi skulle åka på en resa och ta hand om varandra. Och det låter ju fint, nu när begravningen är över. Vi ska träffa läkaren i Gällivare om händelserapporten bara så funderar vi faktiskt på en resa sen. Men vi får se vad det blir, är lite sugen på Cape East i Haparanda faktiskt och en längre resa till sommaren kanske.
Modell för en dag
Sköna, underbara, Torne Träsk-parkeringen! Kallt var det, men gott med korv och skönt att komma bort lite.
Idag var jag och mamma och modellade. Någon hade skrivit upp mig på en lista så jag fick komma dit och ta med mig någon. Tänkte tacka nej först när de ringde förra veckan, men sen tänkte jag att det kan ju kanske vara skönt och lite kul. Det var faktiskt lite roligt, men dyrt blev det. Är man ändå där så vill man ju ha lite foton, men jag orkade inte sitta och radera och det var så svårt att bestämma vilka vi skulle ta, så det slutade med att vi tog allihop för 4200:- (!) Hade vi tagit tre foton var och en gruppbild hade det gått på 3200:-, så det kändes som lika bra. Inte för att jag vet vad vi ska med de fotona till, lär ju aldrig använda dem, men det är ju inte varje dag man blir sminkad och får modella lite. Kändes som att jag var värd det, men nog är man lättlurad.
Det var en himla massa mammor med alldeles färska bebisar där och det var jobbigt, men inte så jobbigt som jag trodde. Självklart tänkte jag på att jag också borde haft en bebis med mig och att Alfred också borde fått vara med och fota sig, men det gick ändå bra. Det gjorde ont, men jag kan ju ändå inte låta bli att glädjas och le åt de bebisar som faktiskt får leva, fast min inte fick. Men ja, ont gör det, jäkligt ont.
Vad blir man när man förlorat sitt barn?
"Om man förlorar sina föräldrar blir man föräldralös. Om man förlorar sin fru blir man änkeman. Förlorar man sin make blir man änka. Men vad blir man när man förlorar sitt barn?
Vi har inget ord för det, antagligen för att det är så hemskt att det inte finns ord för att beskriva det."
Okänd.
Graven
Ska ta en promenad dit imorgon igen och tända ljus, men nu ska jag åka upp på Träsket och grilla korv med mamma, pappa och bror. P skulle gå och jobba en sväng.
Tre veckor idag
Älskade ängel! Tre veckor sen du föddes, tre veckor sen du dog. Finaste Alfred!
Begravningen
i bön och hopp vi burit dig fram.
Kärlekens gåva, glädje och ljus,
nu återlämnas du i Guds famn.
2. Håll oss, o Gud, som barnet hos dig.
Ge oss din tröst när livet känns tomt.
Barn är vi också med barns behov,
att känna tillit när det gör ont.
3. Möt vredens rop och gråt med vår gråt.
Dela vår nöd och hjälp oss att be.
Möt oss med orden, löftet som bär:
Aldrig skall du ett barn överge.
4. Helige Gud var nära oss nu.
Du ser vår sorg och uppgivenhet.
I sömn och vaka ge oss din frid.
Omslut vårt barn, Gud, i evighet.
Efter det kom själva begravningsakten, där jag inte heller kommer ihåg vad prästen pratade om, dock läste hon de två dikter jag och P valt ut, varav den ena var denna:
Var inte arg lilla mamma jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då orkade mitt hjärta inte slå.
Älskade pappa mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra när jag flyger bort
Jag vet att ni gråter och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta och ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er men jag finns ändå.
Jag hör era böner och jag älskar er så!
Den andra dikten prästen läste heter En gammal själ, och handlar om en själ som inte har så lång tid kvar att leva, men vill spendera den på jorden och ge glädje åt ett par föräldrar, om än för en kort tid.
Sedan sjöng vi psalm 899, Innan verkligheten vaknat, som ni kan lyssna på här:
http://www.dopguiden.se/musik/innan.html
Sedan lästes Fader vår och välsignelsen innan avslutningsmusiken som var Patience med Take That spelades. På kyrkogården sjöng vi Tryggare kan ingen vara.
Det var tungt att gå ut efter kistan sen och framförallt att åka till kyrkogården och sen den lilla kistan vid graven, att gå dit och lägga en blomma och sedan se dem lyfta ned kistan i graven. Allt var tungt, men framförallt det där lilla, att se kistan för första gången och sen se den försvinna ned i graven...
När vi kom till kyrksalen satte jag ut en liten ljusstake tillsammans med en ängel och ett hjärta, som fick följa med Alfred ner i graven sen, tillsammans med en skyddsängel jag köpte i onsdags. Den ska beskydda Alfred där han finns nu. Vaktmästarna hade gjort så fint i graven och lagt ner granris i botten där de satte kistan sen och de la rosorna så fint på kistan tillsammans med buketten och nallen som också följde med ner. Jag ska förbi kyrkogården idag tillsammans med mamma, pappa och storebror och titta hur det ser ut när de skottat igen graven. Det kommer säkert bli tungt, men jag känner att jag måste dit i alla fall och se hur det lagt blommorna.
Tack till alla er som tänkte på oss och Alfred igår och till er som delade denna dag med oss. Det blev en väldigt fin dag trots allt och vår lilla Alfred har nu fått sin sista vila. Han finns för alltid med oss i tanke och hjärta.
Mamma och pappa älskar dig Alfred, nu och för alltid!
Tänk er för
Åh, jag blir så ledsen, varför kan folk inte tänka sig för innan de säger något? Jag visste inte vad jag skulle svara heller, jag stod bara där på gatan och störtgrät och visste inte vart jag skulle ta vägen. Blev lite obekvämt för henne också kan jag tänka eftersom vi inte känner varann.
Och sen är det faktiskt inte bara att skaffa ett barn till heller, även om man skulle vilja. Det är ju inte bara att trycka på en knapp så är man gravid igen. Man ska ju vara redo både psykiskt och fysiskt också.
Nej, det är just därför jag inte vill gå utanför dörren (men gör ändå), för att jag ska slippa hamna i jobbiga situationer som alltid gör att jag börjar gråta.
Sov du lilla videung
Jag får tända ett ljus för Alfred och spela den för honom och alla andra änglabarn ikväll istället.
Jag ser inte framemot morgondagen. Det ska bli skönt att få det gjort, men det kommer bli tungt... Det finns ju inget naturligt i det, att begrava ett litet barn. Det borde ingen någonsin behöva göra, det är så onaturligt som det kan bli.
Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.
Text: Zacharias Topelius
Precious child
http://www.youtube.com/watch?v=fcpBwB5ruu0
Prästens kloka ord
Prästen sa också att de föräldrar som förlorat ett barn och sen får ett till upskattar sitt barn på ett helt annat sätt och visar mer kärlek. Det ligger nog mycket i det också, man vet vad som kan gå fel och tar kanske därför mer vara på den tid man har tillsammans. Hon sa att det är viktigt att barnet som dött aldrig glöms bort och alltid får vara en del av familjen fast den inte längre finns med här på jorden och så är det ju. Alfred kommer alltid vara vår son och vårt första barn. De barn vi får nu, om vi får några, kommer alltid vara Alfreds småsyskon och jag vill att de ska veta att de har en storebror. Han ska alltid vara en del av vår familj och därför är det så viktigt att prata om honom. Jag vill prata om honom, det är jobbigt ja, och jag kommer garanterat gråta länge än. Men en dag kommer jag förhoppningsvis tänka på honom med glädje och inte med tårar och det kommer inte göra lika ont att prata om honom. Men det betyder inte att jag inte vill prata om honom nu för det vill jag.
Alfred får aldrig glömmas bort och den lilla tid han fanns med oss här på jorden får aldrig vara förgäves.
Det är trevligt med sällskap
Jag har alltid trivts med att vara ensam och jag trodde det skulle vara jobbigare nu att vara själv faktiskt. Långa stunder blir jobbigt, kvällarna skulle nog vara värre, men än så länge är ju P hemma på kvällarna i alla fall. Jag behöver få vara ensam med mina tankar ibland, det är sån jag är. Och just nu klarar jag bara att hålla mig flytande bland folk en kortare stund.
Vi var till prästen dag och planerade begravningen. Valde ut två psalmer till kyrkan och en till jordfästningen. Sen blir det två låtar vi själva valt ut och två dikter som prästen ska läsa. Vi hade ju egentligen velat ha musik på skiva, men det får man tydligen inte ha i kyrkan. Jaja, det blir nog bra. Jobbigt, men bra.
Men ibland
Ibland gör det riktigt j-vla ont, så ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och det känns så jäkla orättvist. Det kan jag tjata om hur länge som helst, för det är orättvist! Det är orättvist att en annars så frisk pojke inte fick leva, inte fick en chans att växa upp. Det är orättvist att vi inte fick behålla vårt barn.
Det är så jäkla orättvist. Ett oskyldigt litet barn. Det gör ont när jag tänker hur han måste ha lidit under förlossningen. Hur han måste ha lidit när han kämpade för att orka leva. Älskade lilla Alfred. Jag vet att han inte led sista tiden innan han somnade in, för då var han medvetslös, men innan. Han måste haft det riktigt tufft. Stackars liten!
Han kämpade för att andas själv, det såg vi ju. När han fick hjälp via respiratorn, kunde vi även se hur han försökte själv, men han orkade inte riktigt. Han hade inte krafterna till att få igång hjärtat fullt ut, men han kämpade hårt. Fina lilla Alfred. Om jag kunnat ta bort något av det jobbiga du fick genomlida. Jag skulle gjort vad som helst.
Älskade lilla barn! Jag hoppas du har det bra där uppe i himlen, att du får leka och ha det roligt med de andra änglabarnen som också togs från jorden och sina föräldrar alldeles för snabbt. Jag hoppas du ser hur mycket vi älskar dig och önskar du var här med oss. Du kommer alltid ha en del av vårt hjärta och alltid finnas med oss vart vi än är.
Alfred, vi älskar dig!
Vi lever vidare
Dagarna går, om än väldigt långsamt. Det känns som att de är en evighet långa, men de går i alla fall. Vi kliver upp och gör hyfsat normala saker, om än i vår egen takt. Vi tar oss upp ur sängen och vi får på oss kläder och vi äter mat. Vi spenderar oftast dagarna hemma om det inte är något praktiskt att göra, eller så går P till jobbet för att hänga. Jag spenderar mest dagarna i soffan, framför teven eller datorn, eller går på en promenad. Men jag ligger i alla fall inte bara och stirrar. P håller på med sitt tv-spel. Vi gör saker. Igår lyckades vi till och med ha en trevlig stund framför melodifestivalen. Sånt där normalt, som vi gjorde i livet före Alfred. Livet går vidare, det måste gå vidare. Det finns till och med stunder, om än väldigt få och väldigt korta, som jag kan få bort tankarna från Alfred och när det inte gör fullt så ont hela tiden.
Vi lever och vi andas. Vi kämpar oss igenom dagarna. Vi älskar och vi saknar, men vi lever vidare, i vår egen takt.
Dödsannons
Att jämföra sorg
”Det måste ju vara värre att förlora ett äldre barn än ett som dog direkt”. Allvarligt, finns det folk som säger så? Ingen har sagt det till mig, än, ska jag kanske tillägga, men jag förväntar mig nästan att det kommer, det verkar vara mer regel än undantag att någon häver ur sig sånt. Eller ”Ja, men det var ju tur att ni aldrig hann få hem honom”. Tur? Vadå tur? Ska jag vara glad att jag aldrig fick se min sons ögon, att jag aldrig fick höra honom skrika? Ska jag vara glad att den enda gång jag fick hålla honom i min famn var när han kämpade för att ta sina sista andetag? Jag hade gjort vad som helst för att få se Alfreds ögon, eller få hålla honom en gång till. Precis vad som helst.
Nej, jag är glad att ingen sagt något sådant till mig, för ärligt talat vet jag inte hur jag skulle reagerat eller vad jag skulle ha sagt. Det är ju så fruktansvärt onödigt. Varför ska man jämföra en mammas sorg med någon annans? Alla sörjer olika, men det är fortfarande samma sorg. Är det värre för en mamma som fått ha sitt barn hos sig i några månader än vad det är för mig vars son levde i tio timmar? Ska jag hävda att jag har större rätt att sörja än någon vars barn dog i magen i v.30, bara för att min son levde en stund? Sorgen kanske ser olika ut beroende på hur gammalt barnet var när det somnade in, men det är ju fortfarande ens barn. Spelar det någon roll vem som har mer rätt att sörja? Vem kan ens säga att någon har mer rätt att sörja? Vi har alla förlorat våra barn, räcker inte det?
Nej, jag hoppas verkligen att de människor som finns omkring mig har mer vett än att häva ur sig något sånt. Och jag tror inte det finns många änglaföräldrar som verkligen ägnar sig åt att diskutera vems sorg som är värre. Vi har alla förlorat våra barn och tyvärr gör det att vi har väldigt mycket gemensamt, oavsett hur eller när våra små änglar somnade in. Vi bär alla på en sorg som alltid kommer finnas kvar, och vi har alla ett hjärta som aldrig någonsin kommer bli helt igen.
Jag tycker att det räcker så.
Ingen ska behöva begrava sitt eget barn
Nu är han den finaste ängeln i himlen, som leker med alla andra vackra små änglabarn där uppe.
Vi älskar dig Alfred, nu och för alltid!
Ingen, ingen, ingen, ska behöva begrava sitt eget barn!
Två veckor idag
Nej, jag vet att jag inte kan tjata om det varje vecka, men det gör ont.
Lilla älsklingen våran. Vi saknar dig!
Det är svårt att göra rätt
Annars har jag känt mig så jäkla irriterad idag. Jag är irriterad på allt och alla, på alla som bryr sig och frågar hur vi mår. Ja, jag förstår att det är av omtanke, men ibland vill jag bara skrika, hur f-n tror ni att vi mår? Folk vet inte vad de ska säga och det förstår jag, men fråga inte hur vi mår, vad förväntar ni er för svar då egentligen? Jo tack, det är jättebra! Livet leker och solen skiner...
Sen den där jäkla meningen som en vän kläckte ur sig häromdagen, "tiden läker alla sår". Har du inget annat att säga, så håll käften istället. Tiden läker inte alla sår, finns det verkligen någon som tror på det egentligen? Ja, kanske om man aldrig förlorat någon. Tiden gör det lättare, men den läker f-n inte alla sår!
Tack till er som bryr er, det betyder mycket. Jag vet att era frågor är ett sätt att visa att ni finns här. Och jag förstår att det är svårt att veta hur man ska bete sig. Men ni behöver inte säga något, ni behöver inte fråga. Ni behöver bara finnas här. Ringa eller komma förbi, bara vara. Ge en kram, bry er inte om att jag börjar gråta. Bara finns här, det räcker.
DET ÄR SVÅRT ATT GÖRA RÄTT
Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.
Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.
Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.
Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt
Janne Morén
Sjukskrivning
Högsäsong på jobbet och hur mycket folk som helst. Ingen möjlighet att gå undan någonstans... Ja, vi får väl se. Hade jag haft ett annat jobb kanske det varit lättare.
Läkaren var inte särskilt sympatisk heller. "Ja, jag hörde vad som hänt, det var ju tråkigt.." Öh, ja, det tycker vi också..?
På läkarintyget står "barnet gick ad mortem strax efter ankomst". Ja, det låter ju finare än barnet avlidet i alla fall som det står på papprena till skattemyndigheten.
Fina lilla Alfred, vi saknar dig!
Tack för den käftsmällen
Jag har verkligen inte en bra dag idag.
Det är så jävla orättvist!
Varför fick du aldrig en chans?
Det är så jävla orättvist!
Sprid vidare!
Studieuppehåll
Jag har ju dock en historiauppsats jag kan koncentrera mig på om jag behöver något annat att tänka på. Kan vara skönt när P börjar jobba nästa vecka och jag blir här ensam.
Ni kan bli hur arga ni vill, jag vill bara hålla om min son
Och ja visst, jag förstår att folk blir förbannade, det är vi också. Men samtidigt så känner jag bara, vad spelar det för roll? Det hjälper väl inte oss att folk blir förbannade, vi får inte vår Alfred tillbaka för det. Till och med dagen efter Alfred somnade in fick jag sms om att vi måste se till att det blir en utredning. Jag förstår att folk menar väl, och jag tar inte illa upp egentligen. Jag förstår dem, men det hjälper liksom inte. Ni kan bli hur jävla arga ni vill, jag vill bara ha min son tillbaka.
Självklart är det viktigt att det kommer ut vad som hände, speciellt om det kan hjälpa någon annan och se till att det inte händer igen. Men jag orkar faktiskt inte bry mig just nu. Vi vill självklart att det ska bli en utredning, men det är inte direkt så att vi känner för att bli intervjuade av en massa folk just nu eller gå till tidningarna med våran historia. Vill någon göra det så varsågod, det är upp till er.
Någon dag kommer vi kanske orka ta tag i det, men inte just nu. Just nu vill vi sörja våran son, och se till så han får en fin viloplats. Just nu vill vi ta hand om varandra och inte tänka på hur vi ska kunna hjälpa andra.
Just nu är allt vi vill att få vår son tillbaka, men det kommer vi aldrig få.
Bli arga, det är skönt att ni bryr er, men det hjälper liksom inte oss.
Det är dig jag älskar
Ingen förstår vart du blev av
men fast din vagga är en grav
tror jag du fann en öppen dörr,
så som barnen gör,
till rum med änglar att få se
dom lär dig leka, ser dig le.
Oh, om jag kunde vara med
Det är dig jag älskar,
det är dig jag älskar,
och en gång ska tystnad
ge upp för sång.
Då ska min tunga
få kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Det känns som att jag har slut på ord
Jag läser och läser och läser. Läser om andra som förlorat sina barn, sitter här och gråter av deras smärta och av min egen. Pratar med andra som förlorat sina små, för att få någon tröst. Det känns som att jag befinner mig i en ond dröm. Trots att jag minns allt som hände förra fredagen in i minsta detalj, så är det ändå som en dimma. Det känns som att jag inte var där, jag stod utanför och tittade på. Har det verkligen hänt på riktigt? Har jag fött ett barn? Har jag blivit mamma till en liten som inte längre finns?
Fina lilla Alfred, älskade ängel. Varför är livet så orättvist?!
Tillbaka till verkligheten
Det känns bara jäkligt jobbigt att behöva vara ensam några timmar, speciellt när P jobbar. Jag vill inte vara ensam med mina tankar, men jag vet att det är bra. Promenader, promenader är bra.
Vi kan inte stänga in oss här, vi måste leva vidare, vi måste ta tag i livet igen.
Men jag vill inte
En "normal" lördag
Härligt väder ute också.
Nu väntar vi på att mamma och pappa och bror ska komma med mat. Sen ska vi försöka göra något normalt som att titta på melodifestivalen. Ja, jag och mamma iaf. Pappa och P ska se hockey, fotboll och sen en film som pappa ville se.
Vi försöker i alla fall leva vidare.
Om rätten att lägga upp bilder på sina döda barn på Facebook
Personligen skulle jag aldrig lägga upp någon bild på Alfred på facebook eller någon annanstans på Internet. Det har jag och P kommit överens om tillsammans, vi vill inte att bilder på vår fina son ska spridas runt överallt och kunna användas vart som helst. Men vi har bilder hemma, bilder som vi har visat till våra nära, därför att vi självklart vill att de ska få se vår fina son. Han är ju vårat barn, som vi självklart är stolt över och vill visa upp. På bilden vi har på våra telefoner ser han ut som att han sover, jag skulle kunna lägga ut bilden och ingen skulle se att han var död om de inte visste om det.
Men alla får väl göra som de vill. Vill man lägga ut en bild så måste man ju få göra det, det är ens egen personliga sida på facebook. Som sagt, man kan klicka på krysset uppe i hörnet och sen klicka på dölj så slipper man problemet. Man kan blocka personen som lägger ut bilder tillfälligt, så ser man inget den personen lagt upp. Det är jäkligt enkelt.
Kan man inte försöka förstå en person är som är i sorg och vill visa upp det vackraste den har?
Planering inför begravning
Det var faktiskt lättare än jag trodde att gå till begravningsbyrån igår. Både mamma och pappa var med, så det var skönt. Idag fick vi gå till kyrkogården och välja ut en plats för vår lilla ängel. Det blir nog fint där. Har väl i princip bestämt hur dödsannonsen ska se ut och P försöker bestämma musik till minnesstunden/begravningen. En låt är klar, men det är så svårt att välja den andra, finns så otroligt mycket fint.
Det blir en liten minnesstund för de allra närmaste i rummet bredvid kyrkan. Kyrkan känns så himla stor.
Har valt ut kläder som Alfred ska få vila i och sen hade han fått en liten filt från Umeå som han låg inlindad i nu och hon från begravningsbyrån skulle se till att han fick ligga i den.
Om två veckor har vi begravning och sen, ja sen är det väl bara att försöka tänka framåt och leva vidare...
Det ringde en barnläkare från Gällivare idag också. Han ville se vad vi fått för hjälp och se till så vi inte glömdes bort någonstans. Känns skönt, de försöker ju i alla fall hjälpa oss på alla sätt. Får hoppas att de verkligen gör det i slutändan också.
Älskade ängel
Just nu är det tungt
Åh gud, vad ont det gör!
Ännu en dag med praktiska saker, när får man andas?
Fick till ett samtal till Folksam också så de avslutar Alfreds försäkring. Hur många samtal måste man göra där man säger "Hej, min son dog strax efter födseln..."? Känns som att jag gjort miljontals och ändå är det inte så många. 10 000 får man visst ut för sitt barns död. 10000?!? Vad är det för en livslång sorg och smärta?! Det finns inga pengar i världen som kan ersätta våran Alfred och egentligen känns det som att vi lika gärna kan strunta i pengarna. Vad hjälper de oss nu liksom...
Imorgon ska vi skriva på faderskapspapprena. Vårt barn är dött, men papper ska vi skriva på ändå. Känns bra att det finns på papper dock. Så att det klart och tydligt står vem som är Alfreds pappa. Och att han får rätt namn, det är viktigt.
