”Det måste ju vara värre att förlora ett äldre barn än ett som dog direkt”. Allvarligt, finns det folk som säger så? Ingen har sagt det till mig, än, ska jag kanske tillägga, men jag förväntar mig nästan att det kommer, det verkar vara mer regel än undantag att någon häver ur sig sånt. Eller ”Ja, men det var ju tur att ni aldrig hann få hem honom”. Tur? Vadå tur? Ska jag vara glad att jag aldrig fick se min sons ögon, att jag aldrig fick höra honom skrika? Ska jag vara glad att den enda gång jag fick hålla honom i min famn var när han kämpade för att ta sina sista andetag? Jag hade gjort vad som helst för att få se Alfreds ögon, eller få hålla honom en gång till. Precis vad som helst.

Nej, jag är glad att ingen sagt något sådant till mig, för ärligt talat vet jag inte hur jag skulle reagerat eller vad jag skulle ha sagt. Det är ju så fruktansvärt onödigt. Varför ska man jämföra en mammas sorg med någon annans? Alla sörjer olika, men det är fortfarande samma sorg. Är det värre för en mamma som fått ha sitt barn hos sig i några månader än vad det är för mig vars son levde i tio timmar? Ska jag hävda att jag har större rätt att sörja än någon vars barn dog i magen i v.30, bara för att min son levde en stund? Sorgen kanske ser olika ut beroende på hur gammalt barnet var när det somnade in, men det är ju fortfarande ens barn. Spelar det någon roll vem som har mer rätt att sörja? Vem kan ens säga att någon har mer rätt att sörja? Vi har alla förlorat våra barn, räcker inte det?

Nej, jag hoppas verkligen att de människor som finns omkring mig har mer vett än att häva ur sig något sånt. Och jag tror inte det finns många änglaföräldrar som verkligen ägnar sig åt att diskutera vems sorg som är värre. Vi har alla förlorat våra barn och tyvärr gör det att vi har väldigt mycket gemensamt, oavsett hur eller när våra små änglar somnade in. Vi bär alla på en sorg som alltid kommer finnas kvar, och vi har alla ett hjärta som aldrig någonsin kommer bli helt igen.

Jag tycker att det räcker så.