Det är en sak att separera och man behöver inte tycka om varandra, men man ska f-n bete sig som folk, för barnens skull. Barnen har inte gjort något fel och ändå är det dem som får lida. Genom att hamna mellan sina bråkande föräldrar och genom att tvingas leva sin barndom i en resväska och åka fram och tillbaka mellan två hem. Jag åker just nu mellan två hem och det är jäkligt jobbigt, hur tufft ska det då inte vara för barnen som inte valt det själva? 

I den bästa av världar skulle inga barn behöva leva så, men vad gör man när det helt enkelt inte går att göra på annat sätt? De allra flesta föräldrar vill göra det bästa för sina barn, men ibland går det inte, hur man än vrider och vänder på det. Då gäller det att som förälder fortfarande klara av att bete sig som folk, inte ljuga för varandra, komma med undanflykter eller bete sig allmänt illa. Barnen måste alltid komma först, oavsett vad man må tycka om varandra.