Nu har vi inte varit till Alfred på över en vecka igen. Vi har varit på väg flera gånger, men det är alltid något som kommer i vägen, som snöstorm eller bara storm. Jag får sån ångest när vi inte åker dit, speciellt när jag vet att ingen varit där och tänt ljusen och att han har det mörkt hos sig. Egentligen så vet jag ju att han har det bra, det behöver inte lysa där för att vi ska bry oss om honom, tänker på honom gör vi varje dag ändå. Men jag tycker inte om att han har det mörkt, och alldeles översnöat måste det vara där också. Stackars liten! 

Idag är det den 24:e, Alfreds dag. 1 år och nio månader skulle han ha varit nu. Sprungit omkring, och kanske pratat lite. Så, så saknad! 

Jag låg vaken i natt. Jag drömde att en vän dog och sedan kom en flodvåg, men vi överlevde. Jag gick typ på Konsum och skulle handla innan all mat tog slut. Konstig dröm. I drömmen började jag sedan tänka att men om vi inte kan få mat så borde det inte finnas ström och då kan vi ju inte handla. För ingen handlar väl med kontanter. Konstigt. Och jag var ledsen över min vän. Men hon lever och allt var bara en dröm. 

Eller ja, ett vik alltså, fram till jul. Så nu är jag svensklärare igen, fyra lektioner i veckan, kul!

I torsdags var jag iväg på lite egna äventyr (egentid!), för första gången sedan E föddes, om man inte räknar jobb och när jag varit och handlat. Jag var på en Living and room-visning, och handlade ingenting, bara det är väl värt en applåd. Två timmar var jag borta, skönt! Jag spenderar gärna all min tid med henne, men behovet av lite egentid börjar ändå komma nu. Vi är ju som ändå med varandra i princip dygnet runt och med tanke på hur lite hon sover på dagarna så får jag aldrig tid att bara andas. 

Tänk att det idag är sex månader sen hon föddes, vår lilla skit och solstråle! Sex månader sen jag vaknade med värkar och promenerade in till förlossningen. Vilken panik jag hade då, eller egentligen inte. Jag väntade bara på att de skulle ta en kniv och snitta mig, typ. Jag fattade nog aldrig att hon skulle komma ut ändå. 

Helgen då vi tänker på våra nära och kära som inte finns med oss längre. Inte för att jag behöver en helg för att tänka på Alfred, jag tänker på honom varje dag ändå, men det är fint.