Saknad
Usch, vad jag saknar min lilla skruttfis just nu. Nätterna är verkligen jobbigast utan henne. Att inte kunna pussa på henne eller krypa ner bredvid henne, jag hatar det!
I natt sover hon dessutom borta för första gången, utan varken mamma eller pappa och det känns ännu värre. Jag vet att hon har det bra och att hon säkerligen stortrivs hos farmor och farfar. Men hon har det bättre med mig ändå. Och det känns så onödigt eftersom hon likagärna kunnat vara med mig. Det är Ps helg, men han skulle på svensexa och ordnade barnvakt istället.
Lilla älskade skruttfis. Mammas älskling, vänjer man sig någonsin?
Midsommarafton
I lövad skrinda så fylld utav skratt
små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
en tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda med bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.
Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
över blomsterfylld äng i ditt sommarland
men här på jorden, här fattas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
en flyktig kyss på en skrovlig sten
En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i mitt hjärta idag
"Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Däri vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag..."
Så saknad och så älskad.
Ett osynligt barn...
små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
små rosa flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
en tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda med bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.
Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
över blomsterfylld äng i ditt sommarland
men här på jorden, här fattas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
en flyktig kyss på en skrovlig sten
En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i mitt hjärta idag
"Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Däri vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag..."
Så saknad och så älskad.
Ett osynligt barn...
Hos Alfred
Det är inte mycket jag har varit hos Alfred nu under våren. Har inte haft ork till det helt enkelt. Det dåliga samvetet gnager i mig, men jag tror att han vet att jag älskar honom ändå, var han än befinner sig. Som tur är har han även andra som bryr sig och är där ibland.
För någon vecka sen var jag där i alla fall, plockade undan vintern och gjorde lite sommar.
What Maisie know
Jag såg en film ikväll, What Maisie knew. Den handlade om en liten flicka vars föräldrar, efter sin skilsmässa, var alldeles för upptagna av att bråka med varandra, så att de glömde bort att visa för sin dotter att de älskade henne.
Det är en sak att separera och man behöver inte tycka om varandra, men man ska f-n bete sig som folk, för barnens skull. Barnen har inte gjort något fel och ändå är det dem som får lida. Genom att hamna mellan sina bråkande föräldrar och genom att tvingas leva sin barndom i en resväska och åka fram och tillbaka mellan två hem. Jag åker just nu mellan två hem och det är jäkligt jobbigt, hur tufft ska det då inte vara för barnen som inte valt det själva?
I den bästa av världar skulle inga barn behöva leva så, men vad gör man när det helt enkelt inte går att göra på annat sätt? De allra flesta föräldrar vill göra det bästa för sina barn, men ibland går det inte, hur man än vrider och vänder på det. Då gäller det att som förälder fortfarande klara av att bete sig som folk, inte ljuga för varandra, komma med undanflykter eller bete sig allmänt illa. Barnen måste alltid komma först, oavsett vad man må tycka om varandra.
