Det är konstigt egentligen hur lite man får veta under graviditeten om saker som kan gå fel. De flesta vet ju att de första tolv veckorna av en graviditet är de mest kritiska, men sen då? Sen tror ju de flesta att det är lugnt och att man ska få med sig ett levande barn hem, och det får ju de flesta också, men inte alla. Att saker kan gå fel senare under graviditeten är det ingen som informerar om. Alla fel som kan upptäckas vid ultraljud är det ingen som nämner, att barnet faktiskt kan dö i magen är det ingen som nämner, och det är faktiskt betydligt vanligare än man tror. Och sen om allting faktiskt går bra och barnet är friskt, så inte får man någon information om vad som kan gå fel under förlossningen. När vi var på en förlossningsförberedande kurs så vägrade barnmorskan som höll i den att prata om sådant som kan gå fel, hon bytte samtalsämne hela tiden så fort någon tog upp det och sa att, ja men det kommer inte drabba er så det behöver vi inte prata om. Vadå inte drabba er? Det kan väl inte hon veta, det kan drabba alla. Jag kan ju förstå att man inte vill skrämma upp blivande föräldrar genom att nämna sådant som kan gå fel, men det kan ju ändå vara bra att man är medveten om det. Det kan faktiskt vara bra för blivande föräldrar att veta om eventuella komplikationer vid sätesförlossning, eller i de fall där man måste använda sugklocka, eftersom detta ändå är relativt vanligt. Istället för att föräldrar ska stå där vid förlossningen och tro att allt är lugnt, när det kanske inte är det, bara för att ingen informerat om eventuella komplikationer. Ingen vill tänka att små barn kan dö, men det händer ju, det slutar inte hända bara för att man inte pratar om det.

Visst bör de inom sjukvården veta vad som är bäst att göra vid en förlossning, det vet ju inte föräldrarna. Det hjälper ju ingen att hysteriska föräldrar står där och säger att ni får inte använda sugklocka för barnet kan dö, om det verkligen är det enda som kan göra att barnet överlever. Men att man vid frågor svarar att det där behöver ni inte veta något om för det kommer inte hända er, är så fel det kan bli. Om blivande föräldrar är oroliga, så tycker jag att barnmorskan eller läkaren ska svara, men de kan samtidigt säga, att det är ovanligt att något går fel, för det är det ju, men det betyder inte att det aldrig händer. Och det hjälper inte att förneka det heller, för då står man där sen efteråt utan att få med sig barnet hem och tänker att de sa ju att detta inte händer. Läkaren från Umeå som tog hand om Alfred på eftermiddagen var helt ärlig och sa som det var. Han sa helt enkelt att det finns en risk att han inte överlever, men självklart har vi ändå förhoppningar om att han ska göra det annars skulle vi inte ens försöka. Det är det enda rätta tycker jag, även om det kanske ändå inte gick in för oss just då, i alla fall inte för mig.

Självklart menar jag inte att man ska gå behöva gå och oroa sig hela graviditeten att något ska gå fel, men det kan ju ändå vara bra att vara medveten om det. Om inte så för att veta vad man bör hålla koll på. Till exempel det här med minskade fosterrörelser senare i graviditeten. De flesta tror ju att rörelserna ska minska eftersom barnet har mindre plats att röra sig på, men så är det inte. Barnet rör sig annorlunda ja, men de ska inte röra sig mindre. Vet man det så är man mer uppmärksam på barnets rörelser redan från början och kan därför åka in direkt man känner att något fel.

Många gravida skyddar sig under hela graviditeten och vägrar läsa om något som kan gå fel, och ja det är väl upp till var och en. Jag kan ju förstå det också, barnet mår ju inte heller bra över att man oroar sig. Men jag tycker ändå att det borde finnas mer information. Barnmorskor borde ge mer information, och framförallt borde det vara obligatoriskt med ultraljud senare i graviditeten, inte bara kring v.18-20. Ett ultraljud i vecka 30 hade visserligen inte hjälpt oss i det fallet att Alfred låg med rumpan ner, men det hade kunnat uppmärksammas att han hade vattenskalle och ryggmärgsbråck, vilket i sin tur mest troligt lett till kejsarsnitt. Och ja, då hade vi mest troligt haft Alfred hos oss idag. Visserligen vet vi inte om hans vattenskalle var så pass stor att det var därför han fastnade och vi vet inte heller om de på akuten var mer hårdhänta än nödvändigt när de försökte få ut honom. Det är heller ingen mening att spekulera i, men vid kejsarsnitt hade Alfred levt, det är väl det enda vi kan vara rätt säkra på.

Vi trodde ju aldrig att något skulle gå fel. Visst vet man att barn dör i magen eller att saker kan hända vid förlossningen, men det är ju så ovanligt, eller det händer inte oss. Om man vet att saker kan gå fel, så tror jag man är mer uppmärksam och också står på sig mer mot läkare eller barnmorskor som påstår att allt är lugnt. Och just eftersom saker kan gå fel, borde det finnas fler kontroller. Det borde vara obligatoriskt med ultraljud senare i graviditeten. De enda som får det är ju de som redan förlorat ett barn, eller har haft en problemfylld graviditet. Väntar man första barnet eller om allt gått bra under graviditeten får man ingen koll, för då förväntas allt gå bra. Det krävs alltså att ett barn ska dö för att man ska få de kontroller som alla egentligen borde ha rätt till. Hur sjukt är inte det?

De flesta barn överlever, det är sant, men alla gör inte det. Alla hade inte heller överlevt om föräldrarna vetat vad som kunde gått fel, eller om man fått fler kontroller, men en hel del hade faktiskt gjort det och det är tragiskt.