Alla människor vi berättar för vad som hänt, blir arga. De blir förbannade att sådant får hända och vill att vi ska göra något, se till att det kommer ut, att det blir en utredning. Till och med Gruvtolvan och gruppen för akutkirurgin vill prata med oss så att det kommer ut vad som har hänt.

Och ja visst, jag förstår att folk blir förbannade, det är vi också. Men samtidigt så känner jag bara, vad spelar det för roll? Det hjälper väl inte oss att folk blir förbannade, vi får inte vår Alfred tillbaka för det. Till och med dagen efter Alfred somnade in fick jag sms om att vi måste se till att det blir en utredning. Jag förstår att folk menar väl, och jag tar inte illa upp egentligen. Jag förstår dem, men det hjälper liksom inte. Ni kan bli hur jävla arga ni vill, jag vill bara ha min son tillbaka.

Självklart är det viktigt att det kommer ut vad som hände, speciellt om det kan hjälpa någon annan och se till att det inte händer igen. Men jag orkar faktiskt inte bry mig just nu. Vi vill självklart att det ska bli en utredning, men det är inte direkt så att vi känner för att bli intervjuade av en massa folk just nu eller gå till tidningarna med våran historia. Vill någon göra det så varsågod, det är upp till er.

Någon dag kommer vi kanske orka ta tag i det, men inte just nu. Just nu vill vi sörja våran son, och se till så han får en fin viloplats. Just nu vill vi ta hand om varandra och inte tänka på hur vi ska kunna hjälpa andra.

Just nu är allt vi vill att få vår son tillbaka, men det kommer vi aldrig få.

Bli arga, det är skönt att ni bryr er, men det hjälper liksom inte oss.