Återigen, vad less jag blir på alla kommentarer om att vi får fler chanser, eller det är ju bara att försöka igen, skaffa ett nytt barn så fort som möjligt. Det är inte bara att försöka igen! Visst skulle ett till barn ge oss mycket glädje, men det går ju inte att ersätta det vi har förlorat. När folk säger så blir det ju som att Alfred aldrig har funnits, som att det bara är att glömma och gå vidare, men han har funnits. Jag har burit honom i nio månader och känt honom sparka, jag har fött honom, jag har hållit honom i mina armar. Jag har sett honom sprattla med sina ben, jag har känt honom krama mina fingrar med sin hand, jag har känt honom ta sina sista andetag. Han är vårt barn, han kanske inte finns här på jorden längre, men han är vårt barn. Han går inte att ersätta. Som jag har skrivit tidigare, alla barn vi får hädanefter (om vi får några) kommer vara Alfreds småsyskon, han kommer vara deras storebror. Han är vårt första barn, vår fina son, som tyvärr inte fick leva. Även om vi får tio barn kommer det alltid vara en som saknas, alltid. Våran lilla Alfred.

Jag vet att folk antagligen menar väl med sina kommentarer, men man säger inte så ändå. Jag orkar inte ens besvara det, för vad ska man svara? Vi vill inget hellre än att ha ett levande barn, men vi vill ju ha vårt barn.

Därför blev jag så glad av fina Jessickas kommentar här nedan om att hon varit till Alfred och fotat honom och hans kusin Oskar tillsammans eftersom hon så gärna ville ha ett kort på dem. Du vet inte hur glad det gjorde mig Jessicka. Tack! Du visar att han faktiskt finns, han är någons kusin och kommer alltid vara. Även om han inte kan finnas med oss här på jorden, så kommer han alltid finnas med oss ändå.

Vi tänker inte bara glömma och gå vidare och skaffa ett nytt barn så vi kan låtsas som att Alfred aldrig funnits, varför skulle vi? Ingen skulle väl säga till någon vars mamma eller pappa dött att det är ju bara att skaffa en ny? Varför säger man då det till någon som förlorat ett barn?