Åh nu börjar ångesten inför begravningen komma. Det börjar bli jobbigt nu. Och dessutom har jag kommit på flera låtar som jag skulle vilja ha med, men nu är det försent. Jag kom på att vi borde haft någon som sjöng och kanske någon vaggvisa att spela. Som Sov du lilla videung, som jag alltid sjöng på kvällarna när Alfred låg i min mage. Det hade varit fint. Jag brukade sjunga den eftersom Alfred skulle födas på våren, så han skulle vänta tills vintern var över innan han kom ut till mamma och pappa, nu kommer den visan alltid ha en annan betydelse.

Jag får tända ett ljus för Alfred och spela den för honom och alla andra änglabarn ikväll istället.

Jag ser inte framemot morgondagen. Det ska bli skönt att få det gjort, men det kommer bli tungt... Det finns ju inget naturligt i det, att begrava ett litet barn. Det borde ingen någonsin behöva göra, det är så onaturligt som det kan bli.

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

 

Text: Zacharias Topelius