Ibland gör det riktigt j-vla ont, så ont så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och det känns så jäkla orättvist. Det kan jag tjata om hur länge som helst, för det är orättvist! Det är orättvist att en annars så frisk pojke inte fick leva, inte fick en chans att växa upp. Det är orättvist att vi inte fick behålla vårt barn.

Det är så jäkla orättvist. Ett oskyldigt litet barn. Det gör ont när jag tänker hur han måste ha lidit under förlossningen. Hur han måste ha lidit när han kämpade för att orka leva. Älskade lilla Alfred. Jag vet att han inte led sista tiden innan han somnade in, för då var han medvetslös, men innan. Han måste haft det riktigt tufft. Stackars liten!

Han kämpade för att andas själv, det såg vi ju. När han fick hjälp via respiratorn, kunde vi även se hur han försökte själv, men han orkade inte riktigt. Han hade inte krafterna till att få igång hjärtat fullt ut, men han kämpade hårt. Fina lilla Alfred. Om jag kunnat ta bort något av det jobbiga du fick genomlida. Jag skulle gjort vad som helst.

Älskade lilla barn! Jag hoppas du har det bra där uppe i himlen, att du får leka och ha det roligt med de andra änglabarnen som också togs från jorden och sina föräldrar alldeles för snabbt. Jag hoppas du ser hur mycket vi älskar dig och önskar du var här med oss. Du kommer alltid ha en del av vårt hjärta och alltid finnas med oss vart vi än är.

Alfred, vi älskar dig!