För exakt fyra veckor sen, kl 09.28 kom vår älskade prins till världen. Efter att ha fått kämpa så under förlossningen och blivit sliten och dragen i andades han inte, men hade en svag puls. De kämpade för att få igång honom och gick sedan iväg med honom för att lägga honom i respirator. En liten stund senare, men en evighet för oss, fick vi träffa vår son för första gången, världens finaste lilla pojke.

Vid ett-tiden kom en läkare från Gällivare som inte gjorde ett smack. Vid halv tre kom neo-läkaren från Umeå, som i alla fall kunde ge oss lite svar. Han var stark, men det var ändå allvarligt. Strax före fem fick vi beskedet att läget var väldigt skört, men han levde än i alla fall och kämpade. Sedan åkte jag och min älskade son till Umeå, tillsammans med neo-teamet. Kvart över sex kom vi fram. Vid halv åtta fick jag beskedet att de inte kunde göra mer för honom, förlossningen hade gjort honom för svag och strax före åtta somnade en ängel in i famn.

Alfred, alltid älskad, aldrig glömd och saknad i all evighet.