Jag var inte till Alfred idag. Jag vill gå dit varje dag, men jag orkar inte. Det blir så påtagligt att han verkligen ligger därnere under jorden. Mitt lilla, lilla barn, i sin lilla, lilla kista. Går jag dit mår jag så dåligt hela dagen sen, och jag behöver de "bra" dagarna, någon gång. Men jag får så dåligt samvete om jag hoppar över någon dag. Jag vill inte att han ska ligga där alldeles ensam och tänk om ljusen slocknar. Jag vill inte att det ska bli mörkt. Tack och lov finns det andra som går dit om inte jag orkar och ser till så det lyser, men jag vill ju gå dit själv. Jag vill ju ta hand om honom och hans plats. Han är ju mitt barn, jag har ju ingen annanstans att ta hand om honom på. Det är ju där han ligger, jag har ingen plats för honom hemma för här har han ju aldrig varit. Det är ju där han är. Det är hans plats.

Jag vill att det ska vara en fin plats, en plats för glädje också. Jag vill kunna ha fina stunder med honom, men det kanske kommer sen. Just nu är det bara alldeles för jobbigt.


Jag tänder i alla fall hans ljus här hemma varje kväll, det känns fint.