Jag har sån ångest inför nästa vecka. Då måste vi börja klara oss själva. Min bror har åkt hem, mamma och pappa jobbar, ingen har tid att sitta här med oss hela dagarna. Och det är ju så det ska vara. Vi måste lära oss att vara själv, livet måste gå vidare. P ska försöka vara på jobbet några timmar och jag förstår honom, visst kommer det bli jobbigt att träffa alla, men det måste man ju, förr eller senare.

Det känns bara jäkligt jobbigt att behöva vara ensam några timmar, speciellt när P jobbar. Jag vill inte vara ensam med mina tankar, men jag vet att det är bra. Promenader, promenader är bra.

Vi kan inte stänga in oss här, vi måste leva vidare, vi måste ta tag i livet igen.

Men jag vill inte