Dagarna går, om än väldigt långsamt. Det känns som att de är en evighet långa, men de går i alla fall. Vi kliver upp och gör hyfsat normala saker, om än i vår egen takt. Vi tar oss upp ur sängen och vi får på oss kläder och vi äter mat. Vi spenderar oftast dagarna hemma om det inte är något praktiskt att göra, eller så går P till jobbet för att hänga. Jag spenderar mest dagarna i soffan, framför teven eller datorn, eller går på en promenad. Men jag ligger i alla fall inte bara och stirrar. P håller på med sitt tv-spel. Vi gör saker. Igår lyckades vi till och med ha en trevlig stund framför melodifestivalen. Sånt där normalt, som vi gjorde i livet före Alfred. Livet går vidare, det måste gå vidare. Det finns till och med stunder, om än väldigt få och väldigt korta, som jag kan få bort tankarna från Alfred och när det inte gör fullt så ont hela tiden.

Vi lever och vi andas. Vi kämpar oss igenom dagarna. Vi älskar och vi saknar, men vi lever vidare, i vår egen takt.