Jag tyckte om prästen vi var till igår, hon verkar ha stor erfarenhet av barnbegravningar, tyvärr. Hon sa en hel del kloka saker, som att de föräldrar hon träffat som förlorat ett barn får ett helt annat perspektiv på saker och ting och det tror jag på. Saker som tidigare betydde något är inte lika viktiga längre. Man ser på livet på ett helt annat sätt. Det är svårt att se det nu, men jag tror att någon gång kommer vi kunna se vad Alfreds död har gett oss. Det kommer alltid vara orättvist och vi kommer alltid sörja och sakna honom, men en dag kommer vi kanske sluta undra varför och bara acceptera att det är så. Jag kommer aldrig kunna säga att det finns något positivt med Alfreds död, för det gör det inte, och kommer aldrig att göra. Men det kommer garanterat förändra oss och göra att vi aldrig tar något för givet.

Prästen sa också att de föräldrar som förlorat ett barn och sen får ett till upskattar sitt barn på ett helt annat sätt och visar mer kärlek. Det ligger nog mycket i det också, man vet vad som kan gå fel och tar kanske därför mer vara på den tid man har tillsammans. Hon sa att det är viktigt att barnet som dött aldrig glöms bort och alltid får vara en del av familjen fast den inte längre finns med här på jorden och så är det ju. Alfred kommer alltid vara vår son och vårt första barn. De barn vi får nu, om vi får några, kommer alltid vara Alfreds småsyskon och jag vill att de ska veta att de har en storebror. Han ska alltid vara en del av vår familj och därför är det så viktigt att prata om honom. Jag vill prata om honom, det är jobbigt ja, och jag kommer garanterat gråta länge än. Men en dag kommer jag förhoppningsvis tänka på honom med glädje och inte med tårar och det kommer inte göra lika ont att prata om honom. Men det betyder inte att jag inte vill prata om honom nu för det vill jag.

Alfred får aldrig glömmas bort och den lilla tid han fanns med oss här på jorden får aldrig vara förgäves.