Nu är jag hemma och tillbaka till vardagen igen. Det har varit så enormt skönt att få vara borta ett tag, fullt upp hela dagarna och minimalt med tid att tänka. Gjort av med massa pengar på shopping och god mat. Det var välbehövligt!

Idag har vi träffat en kvinna från gruvtolvan, hon är skyddsombud på LKAB och arbetar för att förbättra sjukvården här uppe. Gruvtolvan var i kontakt med pappa redan några dagar efter att vi förlorade Alfred och ville prata med oss, men pappa sa då att vi får avgöra själva när och om vi känner att vi är redo för det. Jag vet egentligen inte om vi någonsin kommer bli redo, men vi känner att vi måste göra det här. Vi kommer ju aldrig få vår lillla Alfred tillbaka, men om vi kan göra något för att ingen annan någonsin ska behöva förlora sitt barn på samma sätt så måste vi göra det. Om vi kan göra något för att ingen överhuvudtaget ska behöva riskera att dö på grund av den bristfälliga sjukvården här så måste vi göra det.

Det är ju helt sjukt egentligen, vi har t.ex inget bb och ingen akutkirurgi, tolv mil till närmsta sjukhus, en väg ut från stan, som dessutom ofta är avstängd, och en helikopter som sällan kan lyfta på grund av dåligt väder eller slut på flygtimmar. Är det fullt i Gällivare eller Sunderbyn spelar det ju heller ingen roll om vägen är öppen, ambulansen får ändå inte åka. Så ska det inte vara, så får det inte vara! Även om det inte alltid kostar liv, så ger det ju onödigt långt lidande för sjuka eller skadade människor att behöva vänta på vård.

Jag är fullt övertygad om att ifall vi haft fungerande sjukvård här så hade vi haft Alfred hos oss idag. Det största felet begicks självklart av barnmorskan som gjorde så in i h-vete fel, hon gjorde inte sitt jobb helt enkelt. Alla människor kan göra fel, det är självklart, men när det gäller liv får man inte chansa. Faktum är dock att de flesta barn som föds i säte överlever, vårt gjorde det inte. Varför? Ja, mest troligt på grund av att vi inte har vare sig bb eller akutsjukvård, sedan komplicerades ju även situationen av Alfreds ryggmärgsbråck och vattenskalle. Jag vill inte anklaga personalen på akuten, jag är helt övertygad om att de gjorde så gott de kunde efter de förutsättningar som var. De hade varken kompetens eller verktyg att hantera den situation som blev och det är inte deras fel. Om någons så är det väl landstingets, det är ju de som stänger ner allt.

Med det långa avstånd vi har till bb så borde inte förlossningen i Gällivare någonsin säga åt blivande föräldrar att inte komma in, alla ska alltid få komma in, förstagångsföderska eller inte. Vi har tolv mil till bb för fasiken! Anledningen till att de inte vill att man ska åka in är ju för att det är så långt att åka, men just därför borde de istället säga åk! Hade vi haft bb här i stan hade det inte ens varit någon diskussion, då hade vi åkt direkt jag fick värkar, visst hade vi kunnat göra det till Gällivare också trots att de sa nej, men det gör man ju inte, man litar ju på vad sjukvården säger åt en. Hade bb funnits här så hade ingen sagt att vi skulle vänta och då hade det mest troligt upptäckts hur han låg. Men som läget är nu hade det antagligen inte haft någon betydelse om vi kommit in tidigare, det finns ju ändå ingen akutkirurgi, de hade inte kunnat göra akutsnitt.

Så ja, Alfred dog för att barnmorskan inte gjorde sitt jobb, men trots det hade Alfred kunnat överleva, om vi bara haft sjukvård som klarat att hantera situationen. Det är just därför vi känner att det är viktigt att gå ut med det. Folk behöver få veta vad som kan hända när det inte finns fungerande sjukvård. Om vår historia kan få folk, och framförallt politikerna, att inse det, och få sjukhusen att ändra sina rutiner, så är det oerhört viktigt att vi berättar vår historia. Inga fler bebisar ska behöva dö helt i onödan.