Nej jag tror inte att jag förstår. Det känns som att jag lever utanför mig själv, som att det här inte är livet. Jag väntar på att livet ska börja.

Kan man någonsin förstå att ens barn har dött? Han är verkligen död, han kommer aldrig tillbaka. Det lilla barnet som jag haft inuti mig i nio månader, som jag känt sparka, som jag sjungit för och pratat med. Det lilla barnet som kramade mitt finger med sin hand, som jag har hållit i mina armar. Han är död, förevigt död.

Nej, jag förstår inte. Ska jag leva med det här hela livet, sorgen efter ett barn? Efter mitt barn? Har jag verkligen förlorat ett barn, är han verkligen död, verkligen borta? Hur kan man förstå? Hur kan man acceptera?

Jag tror inte att man någonsin förstår.