Ibland känns det som att jag befinner mig i en dröm, någonstans utanför mig själv. Som att det här inte är livet utan jag väntar på att livet ska börja. Men så inser jag att det här faktiskt är verkligheten, det här är mitt liv och då gör det så fruktansvärt ont. Alfred kommer aldrig tillbaka, han är borta för evigt och vi kommer leva resten av våra liv med smärtan över att ha förlorat vårt barn. Det gör ont att veta. Och det gör ont att leva.