Ursäkta att jag tjatar, men återigen har den diskussionen om vilka som har rätt att sörja mest blivit aktuell. Och jag ställer mig återigen frågan, varför överhuvudtaget jämföra? Spelar det någon roll om barnet dog i magen, levde några timmar, några månader eller till och med år? Hör vi som förlorat spädbarn inte hemma bland dem som förlorat äldre barn? Varför är det mer synd om dem som förlorat äldre barn? Jag vägrar jämföra! Jag jämför mig inte med någon som förlorat ett barn i magen och jag jämför mig inte med någon som förlorat ett barn de fått ha hos sig ett tag. Jag ser inte meningen med det.

 

Är det verkligen så jäkla viktigt att hävda att ens egen sorg är störst? Räcker det inte med att vi alla sörjer?