Eller ens som du någonsin kunnat föreställa dig eller önska någon annan? Lägger du dig ner och dör eller kämpar du vidare?

 

Folk säger till oss hela tiden hur starka vi är och hade det varit dem så hade de aldrig klarat det. Nähä, vad hade ni gjort då? Tagit livet av er eller lagt er ner och hoppats på att dö? Det är inte riktigt så enkelt.

 

Jag tror inte det är många som faktiskt hade tagit steget och tagit livet av sig, för innerst inne vill de flesta ändå leva. Lagt sig ner och hoppats på att dö, ja kanske. Men som en annan änglamamma sa, förr eller senare blir du kissnödig och då går du upp igen. Det är så kroppen är konstruerad, vi har en inbyggd överlevnadsinstinkt som gör att vi inte bara dör för att vi inte har lust att leva längre. Fast du lägger dig ner och hoppas på att sluta andas, slutar inte kroppen ha sina behov och till slut tar behoven överhanden och du går upp och tar itu med dem, med få undantag givetvis.

 

Det gör fruktansvärt ont och det finns stunder då du funderar hur du egentligen ska orka ett helt liv utan ditt barn, men du orkar. Därför att du måste. Du överlever och sen efter ett tag, bit för bit, så börjar du leva igen. Du hittar tillbaka till glädjen och det gör inte fullt lika ont hela tiden. Men det blir aldrig som det en gång var, en bit kommer alltid fattas och livet och du kommer alltid vara förändrad. Men dör, nej det gör du inte om du inte aktivt tar det valet.