Det var som tusan, Ps föräldrar hade varit förbi på kyrkogården idag och stenen har visst kommit. Inte har de hört av sig och inte har jag fått tag på någon, men stenen står visst där. Usch nu fick jag ont i magen... Det är skönt att stenen är på plats, men jag tror ändå det kommer göra väldigt ont att se den där. Se hans namn på stenen för första gången. Egentligen hade jag velat åka dit nu på en gång, men P vill följa med så vi får nog åka imorgon innan han börjar jobba. Eller så åker vi ikväll när han kommer hem...