Förlossningsberättelse
Här kommer den då, min förlossningsberättelse och vad som egentligen hände när vår lilla Alfred blev en ängel alldeles för tidigt. Detta är hur jag i mitt chocktillstånd upplevde det och vad vi har fått veta av läkare och preliminärt obduktionsresultat.
Jag började få värkar vid tvåtiden natten mot fredag. Till en början enbart molvärk som sedan övergick i riktiga värkar, kring tre. Värkarna kom kanske med fem-sex minuters mellanrum, och varade ungefär 30 sek. Jag ringde in till förlossningen vid sex, men hon tyckte det var för tidigt att komma in, då värkarna inte varade tillräckligt länge. Hon ville att jag skulle vänta tills mvc öppnade kl halv åtta. Jag ringde dit då och fick en telefontid halv nio, men mitt vatten gick kl åtta. Jag ringde till förlossningen och sa att vi kommer och sambon ringde efter en taxi. Den skulle ta 40 min och eftersom vi har 12 mil till förlossningen blev han istället kopplad till SOS som skulle skicka en ambulans. Vi gick ner och nu hade jag så fruktansvärt ont och fick värkar i princip varannan minut. Ambulansen dröjde och tillslut ringde de och det visade sig att de var i Gällivare och inte i Kiruna, så de fick skicka en ny ambulans. När ambulansen väl kom efter en halvtimme kunde jag knappt stå på benen och kände att han var på väg ut. Tack och lov tog då ambulanspersonalen beslutet att åka till akuten här i stan istället, så jag inte riskerade att föda efter vägen. Vi kom in till akuten kl nio och då var jag helt öppen och han var på väg ut. När han föddes upptäckte de att han låg i säte, vilket inte hade uppmärksammats innan, men då var det redan för sent, för han var i princip redan ute. Han fastnade med huvudet när han skulle ut, vilket gjorde att de fick slita ut honom. Jag hörde själv att personalen hade panik eftersom min barnmorska skrek, det är ju ett säte för fan! När han kom ut var han helt blå och skrek inte.
Han hade ett ryggmärgsbråck och även vattenskalle, som antagligen var orsaken till att han fastnade. Hans huvud svullnade upp efter några minuter och han hade fått en blödning i huvudet utanför skallbenet. Hans hjärta slog, men väldigt svagt och han klarade inte heller av att syresätta sig själv.
De gick iväg med honom och stoppade honom i respirator för att få igång hjärtat och ge honom syre. Men han hade i princip allt blod i huvudet och inget i kroppen så för att hålla honom vid liv var de tvungna att ge honom blod med jämna mellanrum och även pumpa igång hjärtat. De lyckades få honom stabil och han hade återfått färgen och reagerade på beröring. Han kramade våra fingrar med sina små händer och sprattlade med benen när de försökte tvätta honom under fötterna, lilla Alfred var kittlig, precis som sin mor. De fick fortsätta ge honom blod med jämna mellanrum för att hålla igång syresättningen.
De höll honom nedkyld hela tiden efter order av läkaren från Umeå som var på väg upp, för att försöka stoppa blödningen i huvudet. Läkaren här ville hellre värma upp honom, för att på så sätt få igång syresättningen. Men det var å andra sidan en vanlig narkosläkare, så här kanske man måste lita på barnläkarens bedömning.
Vid ett kom en barnläkare från Gällivare, men jag vet inte om hon gjorde så mycket mer än vad läkarna här i stan gjorde. Halv tre kom neoteamet från Umeå och då kunde vi äntligen få lite besked. Läget var allvarligt, men det såg bra ut. Han skulle få transport ner till Umeå, för operation och för att få igång hjärtat. Det tog en enorm tid att få in honom i kuvösen och vi visste inte alls vad som hände. När vi var på väg att åka kom läkaren fram igen och sa att nu var läget väldigt skört och han låg hela tiden på marginalerna. Läkaren var nu inte alls säker på att Alfred skulle överleva resan.
Min sambo frågade vem av som skulle få följa med eftersom vi tidigare fått besked att enbart en av oss kunde åka, men då blev läkaren förvånad och sa att de inte räknat med att någon av oss skulle åka med, men att de skulle försöka göra plats.
Jag fick iaf tillslut följa med, vilket jag är så tacksam för, annars hade Alfred fått somna in ensam.
Alfred överlevde resan, men han var väldigt svag. Vi kom dit vid kvart över sex. Vid sju hade han gått in i medvetslöshet och det hjälpte inte längre att ge blod, hjärtat blev svagare och svagare och läkaren sa att det inte fanns mer att göra.
Alfred fick somna in i mina armar och jag fick iaf hålla i honom innan hjärtat slutade slå. Sina ögon slog han aldrig upp eftersom huvudet var så svullet, men jag vet att han kände att jag var där. Min sambo och hans mamma kom med tåget kl ett på natten och då hade vi klätt på Alfred och lagt honom i en liten vagga, där vi fick sitta med honom hur länge vi ville. Personalen i Umeå var helt underbara och ställde upp med allt vi behövde. De tog hand- och fotavtryck och en massa foton som vi fick med oss hem.
Våran Alfred dog pga slarv och okunskap. Han hade inga andra skador än de han med största sannolikhet fått av förlossningen. Stressen av det gjorde honom så svag att hans hjärta inte orkade mer. Syrebristen hade gett honom hjärnskador som antagligen gett honom men för livet, eller gjort att han dött även om han överlevt det andra. Men han var pigg och frisk innan han föddes. Ryggmärgsbråcket och vattenskallen i sig var ingen fara och hade lätt kunnat opereras. Men ändock något som borde kunnat upptäckas.
Sista besöket hos min BM var hon osäker på hur han låg och trodde först att han vänt på sig med huvudet upp, men hon kollade aldrig upp det noggrannare utan konstaterade bara att jo, han ligger med huvudet ner. Jag litade på henne eftersom hon var den med kunskap och inte jag. Men antagligen var det fel. Det hade enligt läkaren inte spelat någon roll vilket sjukhus vi fött på, med tanke på att förlossningen redan gått så pass långt hade man inte hunnit med snitt iaf, men jag vet inte exakt hur förlossningen gick till och om de var för hårdhänta med honom. Hade vi kommit in tidigare hade det kanske funnits en chans att det upptäckts att han låg i säte, men det kommer vi aldrig få veta. Hade ambulansen kommit tidigare hade de antagligen kört mot Gällivare och då hade Alfred dött redan i ambulansen och jag hade mest troligt fått svåra skador själv.
Det känns så hemskt att veta att våran lilla Alfreds död hade kunnat undvikas och det känns så fruktansvärt, fruktansvärt onödigt.
Jag började få värkar vid tvåtiden natten mot fredag. Till en början enbart molvärk som sedan övergick i riktiga värkar, kring tre. Värkarna kom kanske med fem-sex minuters mellanrum, och varade ungefär 30 sek. Jag ringde in till förlossningen vid sex, men hon tyckte det var för tidigt att komma in, då värkarna inte varade tillräckligt länge. Hon ville att jag skulle vänta tills mvc öppnade kl halv åtta. Jag ringde dit då och fick en telefontid halv nio, men mitt vatten gick kl åtta. Jag ringde till förlossningen och sa att vi kommer och sambon ringde efter en taxi. Den skulle ta 40 min och eftersom vi har 12 mil till förlossningen blev han istället kopplad till SOS som skulle skicka en ambulans. Vi gick ner och nu hade jag så fruktansvärt ont och fick värkar i princip varannan minut. Ambulansen dröjde och tillslut ringde de och det visade sig att de var i Gällivare och inte i Kiruna, så de fick skicka en ny ambulans. När ambulansen väl kom efter en halvtimme kunde jag knappt stå på benen och kände att han var på väg ut. Tack och lov tog då ambulanspersonalen beslutet att åka till akuten här i stan istället, så jag inte riskerade att föda efter vägen. Vi kom in till akuten kl nio och då var jag helt öppen och han var på väg ut. När han föddes upptäckte de att han låg i säte, vilket inte hade uppmärksammats innan, men då var det redan för sent, för han var i princip redan ute. Han fastnade med huvudet när han skulle ut, vilket gjorde att de fick slita ut honom. Jag hörde själv att personalen hade panik eftersom min barnmorska skrek, det är ju ett säte för fan! När han kom ut var han helt blå och skrek inte.
Han hade ett ryggmärgsbråck och även vattenskalle, som antagligen var orsaken till att han fastnade. Hans huvud svullnade upp efter några minuter och han hade fått en blödning i huvudet utanför skallbenet. Hans hjärta slog, men väldigt svagt och han klarade inte heller av att syresätta sig själv.
De gick iväg med honom och stoppade honom i respirator för att få igång hjärtat och ge honom syre. Men han hade i princip allt blod i huvudet och inget i kroppen så för att hålla honom vid liv var de tvungna att ge honom blod med jämna mellanrum och även pumpa igång hjärtat. De lyckades få honom stabil och han hade återfått färgen och reagerade på beröring. Han kramade våra fingrar med sina små händer och sprattlade med benen när de försökte tvätta honom under fötterna, lilla Alfred var kittlig, precis som sin mor. De fick fortsätta ge honom blod med jämna mellanrum för att hålla igång syresättningen.
De höll honom nedkyld hela tiden efter order av läkaren från Umeå som var på väg upp, för att försöka stoppa blödningen i huvudet. Läkaren här ville hellre värma upp honom, för att på så sätt få igång syresättningen. Men det var å andra sidan en vanlig narkosläkare, så här kanske man måste lita på barnläkarens bedömning.
Vid ett kom en barnläkare från Gällivare, men jag vet inte om hon gjorde så mycket mer än vad läkarna här i stan gjorde. Halv tre kom neoteamet från Umeå och då kunde vi äntligen få lite besked. Läget var allvarligt, men det såg bra ut. Han skulle få transport ner till Umeå, för operation och för att få igång hjärtat. Det tog en enorm tid att få in honom i kuvösen och vi visste inte alls vad som hände. När vi var på väg att åka kom läkaren fram igen och sa att nu var läget väldigt skört och han låg hela tiden på marginalerna. Läkaren var nu inte alls säker på att Alfred skulle överleva resan.
Min sambo frågade vem av som skulle få följa med eftersom vi tidigare fått besked att enbart en av oss kunde åka, men då blev läkaren förvånad och sa att de inte räknat med att någon av oss skulle åka med, men att de skulle försöka göra plats.
Jag fick iaf tillslut följa med, vilket jag är så tacksam för, annars hade Alfred fått somna in ensam.
Alfred överlevde resan, men han var väldigt svag. Vi kom dit vid kvart över sex. Vid sju hade han gått in i medvetslöshet och det hjälpte inte längre att ge blod, hjärtat blev svagare och svagare och läkaren sa att det inte fanns mer att göra.
Alfred fick somna in i mina armar och jag fick iaf hålla i honom innan hjärtat slutade slå. Sina ögon slog han aldrig upp eftersom huvudet var så svullet, men jag vet att han kände att jag var där. Min sambo och hans mamma kom med tåget kl ett på natten och då hade vi klätt på Alfred och lagt honom i en liten vagga, där vi fick sitta med honom hur länge vi ville. Personalen i Umeå var helt underbara och ställde upp med allt vi behövde. De tog hand- och fotavtryck och en massa foton som vi fick med oss hem.
Våran Alfred dog pga slarv och okunskap. Han hade inga andra skador än de han med största sannolikhet fått av förlossningen. Stressen av det gjorde honom så svag att hans hjärta inte orkade mer. Syrebristen hade gett honom hjärnskador som antagligen gett honom men för livet, eller gjort att han dött även om han överlevt det andra. Men han var pigg och frisk innan han föddes. Ryggmärgsbråcket och vattenskallen i sig var ingen fara och hade lätt kunnat opereras. Men ändock något som borde kunnat upptäckas.
Sista besöket hos min BM var hon osäker på hur han låg och trodde först att han vänt på sig med huvudet upp, men hon kollade aldrig upp det noggrannare utan konstaterade bara att jo, han ligger med huvudet ner. Jag litade på henne eftersom hon var den med kunskap och inte jag. Men antagligen var det fel. Det hade enligt läkaren inte spelat någon roll vilket sjukhus vi fött på, med tanke på att förlossningen redan gått så pass långt hade man inte hunnit med snitt iaf, men jag vet inte exakt hur förlossningen gick till och om de var för hårdhänta med honom. Hade vi kommit in tidigare hade det kanske funnits en chans att det upptäckts att han låg i säte, men det kommer vi aldrig få veta. Hade ambulansen kommit tidigare hade de antagligen kört mot Gällivare och då hade Alfred dött redan i ambulansen och jag hade mest troligt fått svåra skador själv.
Det känns så hemskt att veta att våran lilla Alfreds död hade kunnat undvikas och det känns så fruktansvärt, fruktansvärt onödigt.
Kommentarer
gamla arbetskollegan maria
Jenny fina jenny! Jag får så ont i hjärtat. Jag beklagar så innerligt..
Måste säga att gve förlossning inte verkar vara nån höjdare. Har en bekant som inte heller vart tagen på allvar. 12 mil i bil ska man ta på allvar ! Man ska inte behöva vara orolig över sådana saker under en förlossning!
Fy!
Ida
Jag beklagar sorgen efter eran Alfred!
Min vän är gravid och var hos BM som var osäker om bebisen låg med huvudet ner. Hon tog direkt med henne till ultraljudsrummet för att dubbelkolla. Jag antar att dom har ändrat en del rutiner efter Alfreds födelse..
Och som du skrev om tången, varför fanns inte dessa rutiner innan? Varför måste det kosta ett liv..?
Kramar till dig och Patrik!
Jenny
Tack Ida!
Vad glad jag blir att de kollade upp det på en gång. Dock har jag hört av flera att det är rutin att kolla om man är osäker, men kanske gäller det bara vissa barnmorskor och uppenbarligen inte vår. Men bra i alla fall att det händer något och att det hädanefter verkligen kollas upp VARJE GÅNG! Det hjälper ju inte oss, men kanske kan det i alla fall hjälpa någon annan.
Man vet att det föds barn i Kiruna, flera per år faktiskt, så ja, rutiner borde finnas, och verktyg för att hantera oförväntade situationer. Det är fruktansvärt att någon ska behöva dö innan man inser det.
Trackback
