Jag är sällan inne på vårt rena sorgeforum längre, det gör för ont och är alldeles för jobbigt att läsa om alla små som dör. Jag slutade under graviditeten eftersom jag inte klarade av det då, och nu när jag har E här, blir det ännu värre. Jag är helt enkelt för rädd för att hon också ska dö. Vi har istället några underforum, där sorgen självklart också får ta plats, men där vi också försöker fokusera på lyckan över de små som kommit till oss nu.

Ibland får jag dock upp inlägg i facebookflödet, så jag kan se vad en del skriver. Oftast scrollar jag förbi, men ibland, som idag, kan jag inte låta bli att läsa. Nu kom det upp om en som dött i plötslig spädbarnsdöd, tre och en halv månad gammal och det gör så ont att läsa. Jag tittar på Eila som ligger bredvid mig och äter och jag vet inte vad jag skulle göra om hon också dog.

PSD är en stor skräck för mig, jag är så oerhört rädd för det eftersom det finns absolut ingenting man kan göra. Jag har känt mig rätt lugn ändå, speciellt när hon ligger bredvid mig, då känner jag att hon andas. Ligger hon i vagnen brukar jag känna efter ibland, bara så magen rör sig, men jag har ändå varit ganska lugn. Men nu när jag läste kom all den skräcken tillbaka igen. 3 1/2 månad, det är bara en månad kvar dit, hon kan dö då hon med. Hon kan dö i psd fast hon fyllt ett år. Plötslig oförklarlig död kan drabba en som är några år gammal. Jag kan aldrig känna mig lugn på natten, för tänk om hon dör medan jag sover?

Jag vet att det inte går att tänka så och oftast låter jag bli, därför går jag heller inte in på forumet. Men jag önskar att jag någon dag klarar av att göra det, att jag klarar av att finnas där som stöd för alla nya som kommer in. På samma sätt som jag fick stöd efter att Alfred dog. Det stödet var ovärderligt för mig, jag vill ge samma tillbaka till någon annan. Men inte just nu, bara inte just nu.