Allt detta bidrog till många tankar på Alfred, vår fina pojke som skulle fyllt två år alldeles snart. Vem hade han varit? Full i bus som sin lillasyster eller lugnet självt? Det kommer vi aldrig få veta och det gör så ont i mig. Ont att vi aldrig får se vår son växa upp och ont för att Eila inte får lära känna sin bror. 

Jag kan förstå varför S valde att inte leva kvar här på jorden, ett liv utan sitt barn är inte ett liv man vill leva, även om de flesta av oss väljer att kämpa vidare ändå. Med det menar jag absolut inte att jag vill dö, det finns alldeles för mycket att leva för och väldigt mycket glädje i livet trots allt. Men jag kan förstå hennes val och det tror jag att även många andra änglamammor kan, även om vi inte själva vill ta det steget. 

Jag vill bara ge en påminnelse till alla er därute. Tala med oss om våra barn, för även om vi inte tar upp det samtalsämnet själva, och även om det är jobbigt för oss, så kan ni vara säkra på att vi mer än gärna pratar om dem, precis som ni vill om era levande barn. Ni kanske glömmer och går vidare, men vi gör det inte, aldrig någonsin.