Jag har tänkt väldigt mycket på Alfred i helg. På hur mycket jag saknar och älskar honom, på allt vi får uppleva med Eila som vi aldrig fick uppleva med honom. Allting är så dubbelt nu. Jag tittar på Eila som ligger bredvid mig och funderar hur mycket kärlek man egentligen kan känna för en så liten människa. Och jag tänker på Alfred som ligger under jord och som vi aldrig fick visa vår kärlek för.

Jag var bara tvungen att åka till kyrkogården idag, jag hinner inte dit lika ofta som jag skulle vilja. Jag tänkte åka dit och prata med honom en stund, men så fort jag satte mig i bilen började det regna så det fick bli en lite kortare vända, men jag fick i alla fall en chans att säga hej.

När jag var till psykologen i onsdags tyckte hon att jag verkligen skulle åka dit en gång i veckan för hon tyckte att det lät som att jag behövde det och ja, det gör jag. Men det är svårt att få tid med Eila som kräver sitt och när P också jobbar så pass långa skift som han gör. Men nu är det semester och på torsdag blir jag officiellt föräldraledig så då finns det inget annat än tid, då är det bara orken som ska bearbetas.

Jag tror att Alfred vet att jag älskar honom ändå, men för mig är det viktigt att få prata med honom ibland och jag får bara ingen ro till att göra det hemma. Han har ju aldrig varit här annat än i min mage, så jag har så svårt att se honom här också, även om han självklart är med mig hela tiden. Många säger att de behöver inte åka till kyrkogården för de döda är ändå inte där, men det är ändå där jag känner mig som närmast honom och det är där jag har ro att sätta mig ner och verkligen prata med honom. För mig är kyrkogården och graven viktig.