Jag är fortfarande kvar

Det går inget vidare med det här bloggandet märker jag. Jag vill skriva minst ett inlägg om dagen, men dagarna går i en rasande takt. Vi kliver upp och så helt plötsligt är det dags att sova. Hjälp! Snart flyttar väl Eila hemifrån, så fort som det går. Hela två månader blir hon nästa vecka.

Men det jag ville säga var att ni får ha lite tålamod med mig.

Lite aktiviteter hinner vi dock med på dagarna, idag hade jag mammafika och bebismys med några fd kollegor. Fyra bebisar från en månad upp till nio månader och två stycken tre- fyraåringar, ett himla liv med andra ord. Men Eila sov sig igenom hela fikat så jag hann dricka mitt te i lugn och ro. Hon vaknade lagom tills jag tänkte gå hem, så jag fick glatt stanna en stund till och ge henne mat.

Nu ska jag ta en vilopaus.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

angelfina

Alfred, vår fina ängel, vår förstfödda son, somnade in den 24 februari endast tio timmar gammal. Hur lever man vidare efter förlusten av sitt barn? Hur lär man sig att andas igen?

RSS 2.0