Ett nytt försök då. Jag var till barnmorskan idag, för första gången själv. Inte så svårt det kanske, bara att hoppa på bussen, hehe, men jag har alltid haft någon med mig. Det var rätt skönt att åka själv ändå, lyssnade på musik och kunde plugga lite på bussen. Jag känner inte sådan oro för barnmorskebesöken längre, jag känner ju att bebis lever därinne, så jag är inte så orolig för hjärtslagen. Värre blir det kanske för ultraljudet i april sen.

 

Vi pratade lite om förlossningen och hur jag mår rent psykiskt. Barnmorskan undrade om jag ville gå till en psykolog och prata nu när det börjar närma sig. Men jag känner inte det behovet just nu. Hon ville också veta mer specifikt om varför jag vill ha snitt, eller ja hon vet ju varför, men hon undrade om det var för att jag trodde att Alfred skulle ha levt om jag fått snitt då eller om jag bara inte är redo för en vanlig förlossning. Helt ärligt vet jag inte riktigt svaret på den frågan. Jag ser egentligen ingen anledning till en vaginal förlossning. Jag hade en period då jag kände panik över snittet, det är ju trots allt en operation, men nu är jag lugn igen. Det finns för- och nackdelar med båda sätten att föda och man måste själv avgöra vad som är bäst för en själv. Man måste väga för- och nackdelar mot varandra och välja det som väger tyngst, för en själv. Jag ser ett kejsarsnitt som mindre riskfyllt, men någon annan känner säkert helt tvärtemot och det måste man få göra.

 

Självklart har jag en oro över snittet, men en vaginal förlossning är inte ett alternativ för mig, så enkelt är det. Oavsett om det finns medicinska skäl eller inte. Kanske ångrar jag mig när jag ligger på operationsbordet, men det betvivlar jag starkt. Det finns helt enkelt ingen anledning till en vaginal förlossning, så ser jag på saken.

 

Just nu känner jag mig lugn med att få ligga på patienthotellet och jag känner mig lugn med ett snitt någon gång mellan 6 till 8 maj. Jag vet att jag är på plats om liten bestämmer sig för att komma två veckor före beräknat och jag vet att de kommer vara förberedda. Men det är fortfarande åtta veckor kvar så jag kommer säkert hinna få panik flera gånger om.