Åh jag fick precis ett väldigt intressant jobberbjudande. Blev tidigare erbjuden det under sommaren, men eftersom jag har en annan tjänst blev det för jobbigt att kombinera. Nu visar det sig att de även behöver folk till hösten. Åh, det skulle vara så roligt! Några timmar i veckan och perfekt att kombinera med studier.

Jag har ändå haft funderingar på att säga upp mig eller ta tjänstledigt till hösten eftersom jag inte har samma ork som förut och måste jag välja får självklart studierna gå först. Det här är dessutom relaterat till mina studier och jag tror det skulle vara väldigt intressant. Tål att tänkas på och måste absolut kollas upp.

Har gått och blivit sjuk med jävulskt ont i halsen, så jag var på Ica och köpte lite gott, och halstabletter (nej, jag vet att läkerol inte hjälper ett smack mot halsont, men de är goda). Tryckte i mig några Gott och blandat, men det var inte gott, jag blev sugen på ostbågar istället. Vete tusan om jag orkar gå till Ica igen dock, men för ostbågarna är det nog i och för sig värt det. Kanske jag även måste köpa en till låda med jordgubbar, eftersom P ville ha den för sig själv. Han slutade förresten med LCHF idag, han var alldeles för sugen på pasta och fick ont i magen. Jaja, det höll ju två och en halv dag i alla fall.

Jo, det blir nog en till vända till Ica, ostbågar!

Mötet igår gick bra. Jag var på väg att vända i dörren, men jag tog mig in i alla fall. Tyvärr började jag gråta när jag fick kramar, vilket inte var någon överraskning, men sen gick det bra. Som med allt annat är det skönt att ha det gjort. Jag vill försöka ta mig tillbaka till verkligheten så gott det går, och för varje steg bakåt går jag två fram. Det låter som en klyscha, men det är så det är. Jag måste hitta saker att fördriva tiden med och jag vill hitta tillbaka till glädjen igen. Styrelsearbetet är roligt och jag vet att jag är uppskattad, därför vill jag ändå tillbaka så fort som möjligt.

Jag ska på styrelsemöte på teatern idag, för första gången på fyra månader. Jag är nervös och jag vet inte riktigt vad jag känner. Är väl mest rädd för att någon ska fråga något, inte om hur det är med bebisen kanske eftersom alla redan vet, men fråga hur det är med mig eller så. Det är alltid så olika hur jag reagerar på de frågorna, ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Jag har ingen lust att sitta och gråta under styrelsemötet, då går jag hellre hem.

Egentligen kanske jag inte är redo, men jag vill ändå engagera mig i något. Jag sa ju att jag ställde upp ett år till när jag fick frågan, så då är det väl bara att försöka. Jag vill ju och om jag klarar det vet jag inte förrän jag har försökt, så det är väl bara att bita ihop, gå dit och hoppas på det bästa, dvs. att ingen frågar något.

Jag träffade en annan mamma på kyrkogården idag. Alfred har två ungdomar som ligger intill honom. Den ena, en kille som var 24 år tror jag, ligger bredvid honom och dog någon dag efter Alfred. Den andra, en tjugoårig tjej, ligger bakom honom och dog för två år sedan, ganska exakt tror jag, och det var hennes mamma jag träffade idag. Vi pratade inte så mycket mer än att hon frågade om det var mitt barn och att det är hemskt att vi ska behöva sitta här med våra barn. Ja, det är fruktansvärt sa jag, i brist på bättre ord.

För visst är det fruktansvärt, men ändå inte. Fruktansvärt är inte tillräckligt för att beskriva vad det är, det finns det helt enkelt inget ord för. Det finns mycket i världen som är fruktansvärt, att förlora ett barn är det inte. Det är värre.


Alfred fick för övrigt lite fler presenter idag i väntan på stenen. En igelkott, en skylt, två fjärilar och en liten sko på en pinne. Hans mormor har varit dit och satt mer rosor och kusin O:s mamma har varit dit med en katt som ska skrämma bort hararna. Det börjar bli fullt där nu, men jag hoppas de ringer innan de placerar ut stenen så vi hinner flytta på grejerna.

Ja, så var det, jag var på väg till min kära vän Annas möhippa i Umeå. Det var trevligt och nu sitter jag på tåget på väg hem igen. En kort men intensiv resa med andra ord.

Brudtärnorna hade fixat med temat Sex and the city och Anna blev kidnappad av sina brudtärnor kl 8 på morgonen, då hon fick kläder efter temat och sedan förd hem till en av dem där vi övriga väntade med champagnefrukost. Efter det fick hon lite pengar att köpa saker som symboliserade hennes blivande make och bygga ihop en skulptur av honom samt göra lite andra småsaker på stan. De dansade pole dance, inte jag då eftersom man inte fått föda barn på sex månader och dessutom har jag mina trasiga knän. Vi åt lite lunch, tog en behövlig vilopaus och spelade sen kubb och fixade oss inför kvällen. Jag är ganska kass och den enda gång jag träffade något var när jag slog ner kungen så vi därmed förlorade. Dock vann vi andra matchen när det andra laget inte lyckades slå ner kungen, så det blev bra ändå till slut. Kubb är inte riktigt min grej om vi säger så.

På kvällen drack vi cosmopolitan och gick sedan ut och åt lite god mat. Några dansade och några satt kvar vid bordet och pratade. Var i säng kring tre och upp kl 05.30. Så med ungefär åtta timmars sömn på tre nätter är jag något mör.

Det var hur som helst en trevlig dag och jag tror bruden var nöjd och det är ju huvudsaken.

Nedre bilden är påsen med brevet som lämnades utanför hennes dörr och övre är min cosmopolitan som enbart smakade sprit, men är det Sex and the city tema så är det.

Nu har jag bytt färdmedel från tåg till buss och det är ungefär fyra timmars resande kvar tills jag är framme. Tyvärr kan jag inte tala om vart jag ska eftersom jag inte vet vilka som läser. För någon är det nämligen en hemlighet än så länge. Men spännande är det och förhoppningsvis blir det trevligt också. Imorgon får ni veta vart jag är på väg och vad jag ska göra där, men så länge får ni nöja er med en bild på mig som har sovit ungefär två timmar i natt.

Skit också! Satt hemma och väntade på att mamma skulle hämta mig och skjutsa mig till tåget och så insåg jag att det är fredag idag. Varit vaken den här tiden på en fredag har jag inte varit på femton veckor och då för att jag låg i soffan och i badkaret och klockade mina värkar. Det här blev just en jobbig dag!

Jag såg idag att de börjat sätta ut stenar på gravarna, kanske kommer då Alfreds snart. Flera av gravarna var de som både dött och begravts senare och så sega tyckte jag väl inte att vi var med stenen. Om inte de andra beställt sten direkt när personen dog förstås, för ett litet tag tog det ju i alla fall innan vi bestämt oss.

Det är väl bara att vänta, är väl en hel del som dött under vintern, så ett antal stenar är det nog som ska på plats.

Idag är det visst Sveriges nationaldag, dagen då Gustav Vasa valdes till kung för exakt 489 år sedan. Gustav Vasa är en väldigt intressant man för övrigt.

Är det något att fira egentligen? Jag vet inte, kanske man skulle informera alla om varför vi firar först, helt ärligt tror jag inte många vet det. Det har ju aldrig direkt varit någon stor dag i Sverige.

Ja, jag ska inte fira iaf. Vi ska iväg till några vänner och grilla lite mat, säkert blir det även lite spel sen. Om man vill kalla det för att fira, så ja då är det väl det vi gör.

Vad säger man egentligen, grattis på nationaldagen?

Jag hade ett långt inlägg planerat, men det försvann någonstans mellan jobb och allt annat, kan inte alls komma på vad det skulle handla om. Jag är så trött, så fruktansvärt trött och missade min kuratorstid igår gjorde jag också. Minnet är inte alls med mig.

Jag var på en träff med andra änglamammor i lördags, anledningen till att jag var i Luleå. Vi var fem stycken som alla förlorat våra barn på olika sätt, som träffades, tog en fika och pratade om det käraste vi har, våra barn. Tre timmar satt vi och tjattrade, tiden bara sprang iväg. Vi har alla olika erfarenheter, men även en hel del gemensamt. Vi vet alla vad det innebär när hjärtat går sönder i miljoner bitar och hur det känns när en del av en själv är för evigt borta.

Det var så skönt att prata med någon som förstår. Jag pratar gärna, med allt och alla om Alfred. Och jag tror säkert att, de flesta i alla fall, gärna lyssnar, men det är en helt annan sak att prata med någon som faktiskt förstår exakt vad jag pratar om.

Det var en väldigt trevlig eftermiddag, med trevligt sällskap och jag hoppas vi gör om det någon gång.

För att tillägga till mitt föregående inlägg, har personalen inte tystnadsplikt? Hur kan då någon som inte var där under förlossningen "veta" vad som hänt?

Kanske menar de att han fastnade på grund av sitt ryggmärgsbråck, men det kan de omöjligt veta, det kan ingen veta. Enligt obduktionsrapporten hade han en liten antydan till vattenskalle, liten alltså, och det finns ingen som överhuvudtaget kan veta att det var därför han fastnade. Hur som helst skulle han inte ha fastnat om de hade vetat från början hur han låg.

Ja, jag är irriterad!

Tydligen går ryktet på sjukhuset att Alfred dog av ryggmärgsbråcket och inte av förlossningen, vilket är sanningen. Nu vet jag inte vem som har sagt det och varför, men jag blir förbannad. Försöker de skylla ifrån sig eller vad? Och varför skulle han dött av ryggmärgsbråcket, det var ju yttepytte, det sa de ju själva?

Ja, det är ju kul att den eller de som sagt det tydligen vet mer än oss som tagit del av obduktionsrapporten. Om de inte vet kan de väl hålla käften istället för att sprida ut felaktigheter.

Nej, Alfred dog inte på grund av ett ryggmärgsbråck. Han dog på grund av en barnmorska som inte gjorde sitt jobb och på grund av den obefintliga sjukvården här uppe. DET är sanningen, och ingenting annat!

Är på väg till Luleå med mamma och pappa. Ska hälsa på hos moster och träffa några andra änglamammor imorgon.

1 juni 2012