Det känns som att jag har slut på ord
Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte vad jag ska säga. Vi sitter mest bara här, jag och P, försöker titta på TV, men vi vet inte vad vi ser. Försöker prata, men vi börjar få slut på ord.
Jag läser och läser och läser. Läser om andra som förlorat sina barn, sitter här och gråter av deras smärta och av min egen. Pratar med andra som förlorat sina små, för att få någon tröst. Det känns som att jag befinner mig i en ond dröm. Trots att jag minns allt som hände förra fredagen in i minsta detalj, så är det ändå som en dimma. Det känns som att jag inte var där, jag stod utanför och tittade på. Har det verkligen hänt på riktigt? Har jag fött ett barn? Har jag blivit mamma till en liten som inte längre finns?
Fina lilla Alfred, älskade ängel. Varför är livet så orättvist?!
Jag läser och läser och läser. Läser om andra som förlorat sina barn, sitter här och gråter av deras smärta och av min egen. Pratar med andra som förlorat sina små, för att få någon tröst. Det känns som att jag befinner mig i en ond dröm. Trots att jag minns allt som hände förra fredagen in i minsta detalj, så är det ändå som en dimma. Det känns som att jag inte var där, jag stod utanför och tittade på. Har det verkligen hänt på riktigt? Har jag fött ett barn? Har jag blivit mamma till en liten som inte längre finns?
Fina lilla Alfred, älskade ängel. Varför är livet så orättvist?!
Kommentarer
Jessicka
Jag tror att det är bra att älta och läsa om andra det hjälper nog en hel del i sorgearbetet, för glömma kommer ni aldrig att göra (och inte vi heller). Orden tar kanske slut ett tag men sen kommer de tillbaka igen och då måste man prata om Alfred. Jag kan riktigt känna hur jäkla jäkla ont det måste göra i er, ni har ju upplevt det absolut värsta tänkbara. Ni finns i mina tankar, typ hela tiden. Det är svårt att ta in att det gick så här, söta lilla Alfred<3
Trackback
