Vi fick det slutgiltiga obduktionsresultatet idag, japp, efter tre månader. Det visade ingenting som vi inte redan visste, alltså att han dog av skadorna han fick vid förlossningen och ingenting annat. Jag vet inte riktigt vad jag känner för det. Det är självklart skönt att det inte visade något nytt nu, det hade varit fruktansvärt jobbigt om det skulle visa sig att han hade andra skador än vad det preliminära obduktionsresultatet visade. Nu har vi ju ändå vant oss vid att om barnmorskan bara gjort sitt jobb och om vi bara haft tillräcklig sjukvård här uppe, så hade han levt. Eller vant oss och vant oss, det är väl någonting man aldrig vänjer sig vid och aldrig accepterar, men det hade fortfarande varit fruktansvärt jobbigt om det dykt upp något annat nu efter tre månader. Samtidigt är det ju som jag skrivit tidigare, på något sätt hade det varit lättare att acceptera om han varit sjuk, om jag vetat att ingen hade kunnat göra något, han hade dött ändå, nu är hans död bara så j-vla onödig. Men, hade han varit sjuk så hade det kanske varit något vi behövt oroa oss över om vi vill ha fler barn. Så ja, som med det mesta annat är det dubbla känslor.

Nu efter att det inte visade något mer funderar jag också över varför det tog sån tid att få allt klart. Vad var det som tog sån tid? Hur svårt kan det vara att få några prover klart? Hade de hittat något annat kan jag ju förstå det, men allt vi fick veta nu fick vi ju veta redan några dagar efter han hade dött, eller ja egentligen sa ju läkaren det redan när han dog. Jag tycker det är konstigt. Jag ångrar inte att vi valde att obducera, nu vet vi i alla fall och det känns på något sätt skönt. Och jag vet inte egentligen vad jag hade velat att de skulle hitta. Ingen vill ju att ens barn, eller att någon egentligen, ska dö på grund av brister i sjukvården, men hade det känts bättre om han på något sätt varit sjuk? Nej. jag vet inte. Jag orkar inte spekulera i det heller, nu är det som det är. Förutom ryggmärgsbråcket så var han helt frisk och det får vi lära oss att leva med, att vårt friska barn dog, helt i onödan.

Tydligen har de inte heller börjat med händelseanlysen förrän nu, jag förstår inte vad de väntat på? Ja ok, de kanske väntat på att obduktionen ska bli klar, men de hade väl kunnat undersöka under tiden? Alla inblandade ska ju ändå intervjuas och allt ska gås igenom. Det kan de väl göra utan att ha hela obduktionsresultatet? Nu får vi det inte före sommaren. Det är nästan så jag undrar om de drar ut på allt för att vi inte ska hinna göra någon anmälan. Jag tror att man har ett år på sig och vi vill ju vänta till deras analys är klar, så vi har alla papper till vår anmälan. Hoff, jag är så less på allt just nu.

Nu har jag i alla fall fått mailadress till den som är ansvarig för analysen så jag kan ligga på henne lite, vilket känns skönt. Tidigare har vi inte alls vetat vem vi kan ta kontakt med och då har den stackars gynläkaren, som inte alls har med saken att göra, fått bli den som fått ta allt. Han är i alla fall schysst. Fast han inte haft något med vare sig obduktion eller något annat att göra har han tagit på reda på vem som har hand om det och ringt och hållt mig uppdaterad. Trevligt att träffa någon som agerar professionellt.

Jaja, nu är det klart, bara att vänta på resten.