Intervjun idag gick bra. Det var inte alls så jobbigt som jag trodde, jag trodde de skulle få bryta flera gånger, men det behövdes inte. Jag vet inte riktigt när inslaget kommer sändas, det blev inte ikväll. Intervjun med chefsläkaren i Synderbyn kommer i alla fall ske imorgon. Han ringde mig tidigare och frågade lite vad som var ok att säga och så. De ville även ha lite tid att redigera eftersom det är en så viktig sak.

Jag meddelar när inslaget kommer och förhoppningsvis kan jag lägga ut en länk för er som inte kan se det live. Det kommer finnas på webben.

Jag fick en förfrågan på vårt forum i helgen om att skicka in vår historia till Nordnytt eftersom SVTs lokala nyheter över hela Sverige håller på med en serie om brister i förlossningsvården och ville ha tag på folk som är villiga att berätta sin historia. Jag var tvungen att fundera en stund, för det är inte lätt att sitta och berätta vår historia i tv, men jag känner att det är så viktigt att det kommer ut, så jag skickade ett mail. En kvinna ringde mig här för en stund sedan och de kommer imorgon, för att sända det senare på kvällen. P ville inte vara med i tv, men min mamma skulle iaf vara med som stöd.

Usch, vad har jag gett mig in på?

Ungefär lika länge som du låg i min mage har du nu varit död. Vi saknar dig Skrutten!

Jag gick hela dagen idag och hade ångest över en sak att berätta för chefen. Jag var så laddad på morgonen, men då hade vi översvämning och så var det så mycket hela dagen, så först vid tre hade hon tid över och det gick bra. Det är så skönt att ha det avklarat. Tyvärr kan jag inte riktigt än berätta vad det handlar om, men jag lovar att ni snart får veta. Det är bra nyheter.

Jag var på en Pecha Kucha (?) - föreläsning i torsdags. En föreläsning där olika personer får hålla tal om vad de vill. Den första talaren var en man som berättade om sin son, som hade dött i sin mammas mage i v 17, vilket upptäcktes på rutinultraljudet. Detta var på den tid då vi fortfarande hade BB här i Kiruna. Mamman hade skickats hem med aportpiller och födde pojken hemma där hon sedan höll på att förblöda.

Fruktansvärt! Att det får gå till så?! Detta var visserligen över tio år sedan, men ändå. Det verkar hända även idag på flera håll. Förj-vligt är det enda ord jag kan komma på även om det aldrig kan bli tillräckligt.

Träffade min studiegrupp idag för att göra ett arbete och helt plötsligt försvinner en tjej. Vi tänker att hon kanske gick iväg en sväng, men hennes mick är på och det låter som att någon andas. Vi provar stänga av våra mickar ifall det är nån av oss, men nej vi hör henne andas. Hon har somnat. Väldigt lustigt. Hon sov säkert en halvtimme. Otroligt imponerande att hon kunde sova med vårt tjatter och efter att vi ropade på henne upprepade gånger. Efter ungefär en halvtimme vaknar hon igen av att vi säger hennes namn. Vi fick oss ett skratt i alla fall och det räddade upp en annars pissig dag på jobbet. Hihi

Vi var på minnesgudstjänst i kyrkan i söndags. Det var jättefint! Prästen läste upp namnen på alla som dött sen september i fjol och så tände de ett ljus för varje person. Väldigt fint, men väldigt sorgligt. Vi fick ett ljus till Alfred med oss hem också.

Har spenderat dagen med att tänka på de som inte längre finns med oss och speciellt på en liten gosse som finns i våra hjärtan och vår tanke varje dag.