Skriver, skriver, skriver. Nu ska jag ta en paus och sova lite.

Är det idag va?

Händelserapporten skulle vara klar i september och på måndag är det oktober. Någon som tror att den kommer hinna bli klar? Nej, inte jag heller. Kuratorn ringde till chefen för två veckor sen och då lät det som att det var väldigt mycket kvar på den. Jag blir så less! Hur lång tid ska det ta egentligen? Hur ska vi någonsin komma framåt om vi bara ska gå och vänta, stå och stampa på samma ställe hela tiden..?

Jag ber förresten om ursäkt för att jag inte svarar på era kommentarer, appen borde ha en sån funktion.

Har gått och blivit sjuk mitt i allt. Kul kul...!

Det har gått 7 månader, 7 månader! Och det känns fortfarande lika tomt...

Håhåjaja. Har suttit och skrivit uppsats till nu. Nu är den nästan färdig, men självklart kom jag på en jäkla massa jag borde haft med. Får se vad jag hinner med imorgon. Inte så mycket antagligen eftersom jag jobbar till tolv och uppsatsen ska vara inne kl tre. Nu tänker jag i alla fall däcka efter en fullspäckad helg. Återkommer imorgon, troligtvis EFTER kl tre.

Jag var på revyupptakt idag, fast jag inte skulle. Vi hade medlemsmöte före och sen blev jag liksom bara kvar. Åh, jag skulle inte vara med..! Men jag vill inte ge min Renhild till någon annan, hon är min!

Jag vill vara med, men samtidigt vill jag vara ledig.. Jag behöver få en ledig jul, men åh! Nu vet jag inte vad jag ska göra.

Så nu är vi redo för snön

Jag missade ett trappsteg på jobbet igår. Vred till knät och aj vad ont det gör! Mina knän som är så hela sen innan. Vred till det redan förra sommaren när jag var i Schweiz, men då var jag gravid så de kunde inte kolla det och sen har det liksom inte blivit av.

Ja mitt andra knä är kört sen många år tillbaka, först korsbandet och sedan krossade jag knäskålen. Jag får väl vara glad att jag fortfarande kan gå...

Från Aftonbladet idag, 13/9. Det gör mig så glad att se att det finns lyckliga slut, det är svårt att se det ibland. Jag önskar då bara att vår historia också slutat lyckligt..

Jag är så förbannad och ledsen på livet idag. Jag hoppades in i det sista att det var ett misstag och att hon skulle få föda en levande liten flicka. Men ut kom ett perfekt litet flickebarn, dock sovande. Jag känner inte mamman, men det gör så ont i mig, så ont eftersom det är så fruktansvärt onödigt.

Om mitt förtroende för sjukvården var nere på noll sen innan, så ligger det på ganska mycket minus nu. Vart ska man gå om man blir sjuk egentligen? Ja, det blir väl att lägga pengar och åka utomlands, i Sverige får man ingen hjälp tydligen. Jäkla skitliv!

En tjej på vårt forum som redan varit med om att förlora ett barn, har idag förlorat ett till. Hennes lilla flicka somnade in i hennes mage, efter att hon upprepande gånger påtalat åt sjukvården att något var fel.

Så fruktansvärt orättvist och hemskt. Vad är det för skitvärld vi lever i? Förlossningssjukvården i Sverige är under all kritik, hur många gånger ska en orolig mamma behöva säga till sjukvården innan något händer, hur många barn ska behöva dö i onödan?

Jag är så förbannad och ledsen, sånt här ska inte få hända!

Ett av Alfreds ljus brinner ikväll för V och hans lillasyster som gjort honom sällskap bland änglarna. Tankarna går till deras bror och deras föräldrar.

Det var en diskussion på vårt forum återigen. En helt harmlös tanke som spårade ur på grund av att någon inte riktigt tänkte till innan de skrev (eller var medveten om vad det var för forum de befann sig på). Det ledde till en diskussion om vilken sorg som var värst, denne någon menade att dennes sorg var värst eftersom h*n fått ta med sitt barn hem och lära känna det, vår sorg var därmed inte värd mycket i dennes ögon.

Jag la mig aldrig i diskussionen, jag gick ut från forumet igen. Inte för att jag tar åt mig, jag vet att jag har rätt till min sorg och jag ser ingen anledning till att jämföra. Men jag blev ändå ledsen, ledsen för att forumet är till för att ge stöd åt varandra och inte för att hacka ner på någon annan eller förringa deras sorg. Jag blev ledsen för alla nya mammor och pappor i gruppen, som kanske inte kommit lika långt i sin sorg och som kanske börjar ifrågasätta sig själva och vad de känner. Jag blev ledsen för att det faktiskt finns folk, som trots vad de gått igenom och den outgrundliga sorg vi alla känner, ändå känner ett behov att hävda sig framför andra och visa att det man själv känner är värst. Varför undrar jag? Vi har alla förlorat barn, räcker inte det?

Gräset har blivit så högt så mjukisdjuren syns knappt. Snart är det dock dags att göra vinter där, så grejerna ska ändå bort. Men de får komma tillbaka till våren igen.

Jag ligger i sängen med en påse popcorn. P har skrämt upp mig så jäkla mycket så jag vågar inte vara någon annanstans i lägenheten när jag kommer hem från jobbet och han inte är hemma. Jag går direkt till sängen, lägger mig under täcket och väntar på att han ska komma hem så jag kan borsta tänderna. Han säger att han hör steg på nätterna. Jag har nog förresten inte berättat vad som hände förra fredagen när jag satt hemma och pluggade och P var på jobbet. Alfreds ljus började skaka, tre gånger. Tillslut sa jag snälla sluta och då slutade det. Det var väldigt obehagligt. Jag tror ju att Alfred är med mig, men jag tror inte att han skulle skrämma mig, så jag vet inte vad det var. Det, tillsammans med allt annat som hänt i den här lägenheten gör att är jag ensam hemma är alla lampor i lägenheten tända. Och kommer jag hem sent och P inte är hemma, då är det under täcket direkt som gäller...

Jag får sån ångest att jag inte varit till Alfred sen i söndags. Nej, jag vet att det inte är så länge, men det börjar bli mörkt ute nu och ljusen brinner inte så länge... Hinner inte dit imorgon heller, men på lördag ska jag hälsa på och sitta där en stund.

Jag tycker det är rätt skönt att jobba så här, då slipper jag tänka så mycket. Men ja, det finns en gräns. Tre jobb och dessutom skola på heltid, det blir liiite för mycket. Nästa vecka är dock sista skiftet på Ok, då blir det lite lugnare. Den här takten kan nog ingen hålla. Idag var förresten min enda lediga kväll den här veckan, eftersom jag utökat Komvux till även tisdag, sen jobbar jag torsdag till söndag på OK. Ja min enda lediga kväll och jag har pluggat till halv nio. Yeey..?!

Dagarna går fort här märker jag. Hade min första lektion på Grundvux idag, Svenska som andraspråk. Tre elever, lugnt och skönt. Jag gillar den här lärargrejen, i alla fall ibland...

Nu har jag tagit mig igenom boken. Det var en väldigt jobbig bok att läsa, speciellt den delen där pappan berättade om de sju barnen som dött. En dog när hon var året gammal, en några år senare vid tre och ett halvt, det tredje bara några dagar senare 18 månader gammal. Ett tvillingpar dog som nyfödda, det sjätte barnet var några månader och det sjunde dog i magen. De bodde i Turkiet, så de hade ingen tillgång till den sjukvård vi har i Sverige, men spelar det någon roll, sju barn?! Det gjorde ont när pappan berättade om sina barn och att de döda barnen var en stor anledning till varför de flyttade till Sverige, de ville att de levande barnen skulle ha tillgång till sjukvård, de skulle bara inte förlora ett barn till.

En fantastisk bok, jag kunde inte sluta läsa den, trots att det var jobbigt.

(Ja, jag inser att det låter som en bokrecension.)

Har börjat läsa en bok till skolan, fantastiskt bra, men den gör väldigt ont för mig. Vet inte riktigt varför jag blev tilldelad just den boken. Det är en kurdisk man som skriver och berättar om sin mamma om tiden från när de flyttade till Sverige. En kvinna som fött 15 barn varav 7 dog som nyfödda (före eller efter förlossningen). Som om inte det vore nog berättar han också om de månaderna barnen tog hand om sin mor som låg döende. Det blir väldigt personligt och känsligt för mig som har döden i färskt minne.

Jag ska redovisa den på måndag, så jag får väl kämpa mig igenom den.