Jag var på en träff med andra änglamammor i lördags, anledningen till att jag var i Luleå. Vi var fem stycken som alla förlorat våra barn på olika sätt, som träffades, tog en fika och pratade om det käraste vi har, våra barn. Tre timmar satt vi och tjattrade, tiden bara sprang iväg. Vi har alla olika erfarenheter, men även en hel del gemensamt. Vi vet alla vad det innebär när hjärtat går sönder i miljoner bitar och hur det känns när en del av en själv är för evigt borta.

Det var så skönt att prata med någon som förstår. Jag pratar gärna, med allt och alla om Alfred. Och jag tror säkert att, de flesta i alla fall, gärna lyssnar, men det är en helt annan sak att prata med någon som faktiskt förstår exakt vad jag pratar om.

Det var en väldigt trevlig eftermiddag, med trevligt sällskap och jag hoppas vi gör om det någon gång.