Mötet igår gick bra. Jag var på väg att vända i dörren, men jag tog mig in i alla fall. Tyvärr började jag gråta när jag fick kramar, vilket inte var någon överraskning, men sen gick det bra. Som med allt annat är det skönt att ha det gjort. Jag vill försöka ta mig tillbaka till verkligheten så gott det går, och för varje steg bakåt går jag två fram. Det låter som en klyscha, men det är så det är. Jag måste hitta saker att fördriva tiden med och jag vill hitta tillbaka till glädjen igen. Styrelsearbetet är roligt och jag vet att jag är uppskattad, därför vill jag ändå tillbaka så fort som möjligt.